Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

Men Baroski ville inte släppa hennes hand och höll just att trycka en kyss på densamma, och mrs Crump, som hade stigit i omnibusen en qvart på ett i stället för klockan tolf, hade just öppnat salonsdörren och steg in, då Morgiana, röd i synen som en pion och ur stånd att lösgöra sin venstra hand, som musikläraren fasthöll, upplyfte sin högra hand och med all sin makt gaf sin tillbedjare ett så kraftigt slag i ansigtet att han genast släppte den hand han höll och skulle ha fallit framstupa på mattan om inte mrs Crump hade varit, som nu rusade fram och hindrade honom från att falla, genom att ge honom en sådan skur af höger om och venster-om, att han icke hade upplefvat någonting sådant allt sedan han var i skolan.

— En sådan oförskämd slyngel! — ropade den värda damen; — ska ni bära händer på dotter min, sir? (ett, tu!). Jaså, ni skymfar en stackars qvinna, ni lilla eländiga usling! (Ett, tu). Se der, och se der, och se en annan gång till hvad ni gör, ni gemena missfoster!

Baroski rusade upp som en furie. — Fid Kud, ni ska få petale mik tette! — ropade han.

— Ja, ni kan få mera för samma betalning, om ni så behagar, lilla Benjamin, — ropade enkan. August (till betjenten), var det inte kaptenen som knackade? — Vid denna vink grep Baroski efter sin hatt. — August, visa den der oförskämda gynnaren på dörren och om han försöker att komma igen, så kalla på en poliskonstapel.

Musikläraren försvann helt hastigt, och de båda damerna, i stället för att bli skrämda eller få hysteriska anfall, såsom finare damer skulle ha gjort, skrattade åt det lilla löjliga odjurets långa näsa, såsom de uttryckte sig.

— Och en tocken der en vill sticka ut min Howard! — sade Morgiana med passande stolthet; men det öfverenskoms dem imellan att Howard icke skulle få veta något om hvad som passerat, af fruktan för att något gräl skulle uppstå eller att han kunde bli ledsen. När han kom hem, sades derföre icke ett ord; och utom af att hans hustru välkomnade honom med mera än vanlig värma, kunde det icke på minsta sätt märkas att någonting ovanligt förefallit. Det är inte mitt fel att, inte min hjeltinnas nerver äro mera finkänsliga, att hon inte behöfde gripa till luktsalt eller fick ens det ringaste anfall af svimning; men så förhöll det sig, och mr Howard Walker visste ingenting om tvisten mellan hans hustru och musikläraren, förr än…

Förr än han blef arresterad följande dagen på ansökan af Benjamin Baroski, för två hundra tjugotvå guinéer och i brist på kontanter affördes till ett häkte för insolventa gäldenärer, beläget vid Chancery Lane.


Femte kapitlet.

I hvilket mr Walker råkar i knipa, och mrs Walker gör åtskilliga dåraktiga försök att befria honom derutur.

Jag vill hoppas att den benägne läsaren inte måtte vara nog enfaldig att inbilla sig att mr Walker, då han sålunda såg sig häktad för skuld, var nog löjlig att vända sig till någon af sina vänner (dessa höga och förnäma personager, som då och då ha skymtat fram i denna berättelse och, efter hvad vi hoppas, gifvit den en fashionabel anstrykning). Nej, långt derifrån; han kände verlden allt för väl för att kunna begå en sådan dumhet; och han visste att ehuru Billingsgate. skulle gifvit honom så många buteljer claret, som han varit i stånd att tömma, och att ehuru Vauxhall skulle ha lånat honom sin vagn och ätit middag i hans sällskap, så skulle likväl deras herrligheter hellre ha låtit mr Walker hänga sig midt för deras näsa än lånat honom hundra pund.

Och hvarför skulle vi också vänta något annat af verlden? Jag har märkt att personer, som beklaga sig öfver menniskornas egoism, äro fullt ut lika egoistiska som andra och icke mera liberala i fråga om penningaffärer än deras grannar; och hvad kapten Walker angår, är jag fullt säker att han skulle behandlat en nödstäld vän alldeles på samma sätt som han sjelf blef behandlad. Det fanns ingen annan än hans hustru som på minsta sätt var bedröfvad öfver hans fångenskap; och hvad klubben angår, fortgick den lika ostördt och trefligt som före hans försvinnande.

Medan vi äro på tal om klubbar, vilja vi i förbigående fästa den respektive läsarens uppmärksamhet vid det slags vänskap som der råder och den ädla känsla af sjelfviskhet som de uppamma hos det manliga könet. Utan att tala om att de vänja en från hemmet, att de uppmuntra till yppiga och slösaktiga vanor, vilja vi endast påpeka det sätt på hvilket klubbledamöterna i allmänhet gå till väga i det sällskapliga umgänget. Se blott på huru alla rusa åstad för att hugga åt sig aftontidningen! huru Shiverton ropar på eld i kaminen midt i rötmånaden och huru Swettenham öppnar fönstret midt i sprängkalla vintern. Se huru Cramley lägger för sig hela kalkonbröstet på sin tallrick! Kort sagdt, klubbsystemet är en organiserad egoism. Klubbförtroligheten är på ett högst märkligt och förträffligt sätt afskild från allt som kan ha den ringaste anstrykning af vänskap. Ni möter t. ex. Smith i tjugo års tid, talar med honom om dagens nyheter, skrattar med honom åt den nyaste kvickheten och är så bekant med honom som tvenne män kunna blifva — och en vacker dag läser ni vid slutet af listan på klubbens ledamöter med spärrad stil

Afliden medlem

Smith, John, Esq.;

eller också har han å sin sida den förmånen att få läsa ert namn tryckt med samma utmärkande stil. Jag sjelf, Fitz-Boodle, esq., skall äfven i min tur komma i samma sorgliga kategori. Den oundvikliga dagen kommer och jag synes inte längre i bågfönstret, och en annan sitter i min lediga länstol, och man drager sin spader likasom vanligt. »Hvar är Fitz?» säger Trumpington, som nyss anländt från Rhentrakterna. »Vet ni inte det?» svarar Punter, i det han pekar med fingret ned åt mattan. »Ni spelte ju ut klöfver eller hur?» säger Ruff till sin motspelare (nu en annan än jag!) och vaktmästaren snoppar ljusen.

Om den värde läsaren, i likhet med mig, än tillhör icke mindre än åtta klubbar, så skall han ändock dö och icke bli saknad af någon bland de fem tusen ledamöterna. Frid vare öfver hans stoft; vaktmästarne skola förgäta honom och hans namn försvinna i glömska, och en annan öfverrock hänga på samma hängare der hans egen fordom hängde.

Och detta är just det vackra och förträffliga i dessa klubb-institutioner. Om det vore annorlunda — om vi verkligen kände oss bedröfvade då våra vänner dogo eller togo fram våra plånböcker då våra vänner voro i förlägenhet, så skulle vi bara råka i trassel och obehag och lifvet blefve plågsamt. Nej, lefve den satsen: låt oss knäppa väl igen om våra plånböcker och våra hjertan och taga lifvet gladt! — det är tillräckligt svårt att simma nedåt lifvets ström äfven utan påhäng; och om fattigdomen kommer och hugger tag i ens hälar och vänskapen fattar i ens ena arm, så släng eller sparka undan dem. Hvarje menniska sköte sig sjelf, det är den gyllene regeln!

Vår vän kapten Walker hade så länge och så orubbligt tillämpat ofvan anförda grundsatser att han ganska väl visste att, då han sjelf råkade i trångmål, det icke skulle finnas någon enda menniska i hela verlden som skulle vilja hjelpa honom, och han tog följaktligen sina mått och steg derefter.

Då han kom till mr Bendigos förvaringsrum för lagsökta gäldenärer, ropade han med en mycket stolt och myndig ton på denne herre, tog en tryckt invisningsblankett ur sin plånbok, ifyllde just samma summa för hvilken han blifvit sökt, och befallde mr Bendigo att genast öppna dörren och låta honom gå.

Mr Bendigo log härvid med en utomordentligt slug och skälmaktig min, förde sitt med diamantringar öfversållade pekfinger till sin utomordentligt krokiga näsa och frågade mr Walker, om denne kunde upptäcka något grönt i hans ansigte: antydande med denna muntra och lustiga fråga en viss misstanke rörande den tillfredsställande arten af det dokument, som mr Walker ville lemna honom.

— Nå, för tusan, sir, — säger mr Walker, — så skicka då åstad och laga att ni får anvisningen inlöst, och laga att det går gvickt se'n. Skicka ett bud i en droska och här är en half krona att betala den med. — Kaptenens säkra tillförsigt kommer rättstjenaren för ett ögonblick att tveka, och denne frågar nu om han skulle vilja intaga någon förfriskning medan budet är borta och lyfter invisningen, samt behandlar sin fånge med synnerlig artighet, under den mellantid, som han väntar på den efterskrifna summan.

Men som kapten Walker inte har ett större saldo än två pund, fem shillings och sex pence (en summa, som efteråt delades mellan hans kreditorer) nekade naturligtvis bankiren att inlösa kaptenens anvisning på tvåhundra och några udda pund, i det han helt simpelt skref på på papperet orden »intet till godo»; men långt ifrån att detta svar på minsta sätt gjorde mr Walker nedslagen, brast han tvertom vid dess mottagande ut i ett gapskratt, framtog en verklig fempundsnot och kallade på sin värd för att tömma en butelj champagne, hvilket de båda hedersmännen äfven gjorde i all sköns gamman och förtrolighet. Buteljen var knappast tömd, och den unge israelitiske gentlemannen, som tjenstgör såsom kypare vid Cursitor Street, fick nätt och jemt tid att taga bort flaskan och glasen, då den stackars Morgiana med en flod af tårar rusade in i rummet och kastade sig i sin mans armar, slingrade sina armar kring hans hals och kallade honom vid de ljufvaste namn samt skulle ha svimmat vid hans fötter, om icke han, utbrytande i en ström af de vildaste eder, hade frågat henne, huru hon, sedan hon genom sitt infernaliska slöseri bragt honom i denna klämma, vågade visa sig för hans ögon? Detta tilltal skrämde den stackars varelsen från hennes anfall af svimning, och i allmänhet är intet läkemedel mera lämpligt för dylika små hysteriska anfall än en liten äktenskaplig stränghet, eller, rättare sagdt, brutalitet, såsom många äkta män kunna intyga, hvilka pläga använda denna kur.

— Mitt slöseri, Howard? — sade hon helt bäfvande och glömde helt och hållet sitt uppsåt att svimma vid detta plötsliga utfall; — helt vist, min älskling, kan du inte ha något att beklaga dig öfver…

— Har jag ingenting att beklaga mig öfver, min fru? — röt den hederlige Walker.

— Är tvåhundra guinéer till en sånglärare ingenting att beklaga sig öfver? Eller förde du kanske med dig i boet en förmögenhet, som berättigade dig att taga lektioner för en guiné i timmen? Har jag inte lyftat dig upp ur dyn och infört dig bland en fin och nobel societet? Har jag inte klädt dig likt en prinsessa? Har jag inte för dig varit en äkta man, sådan som få qvinnor i verlden äro nog lyckliga att finna, min fru? Svara mig på det.

— Jo, nog har du varit god och snäll emot mig, Howard, — snyftade den stackars gvinnan.

— Har jag inte trälat och släpat för din skull — har jag inte hela dagen i ända varit ute i alla väder för att arbeta för dig? Har jag inte tillåtit din simpla gamla mor komma till ditt hus — till mitt hus, ville jag säga? Har jag inte gjort allt detta?

Hon kunde icke neka det, och Walker, som nu var alldeles ursinnig (och när en äkta man blir ursinnig, till hvad i Herrans namn är en hustru skapad, om inte för att utgöra ett afledningsrör för hans raseri?), fortfor en stund bortåt i samma stil som han börjat och ötverhopade den stackars Morgiana med så många förebråelser och skämde och förkrossade henne så, att hon, då hon lemnade sin man, var fullt och fast öfvertygad att hon var den mest brottsliga af alla skapade varelser och i djupet af sitt hjerts, sörjde öfver sin dubbla olycka, att hennes Howard var ruinerad och hon orsaken till hans undergång.

Då hon gått återtog mr Walker sitt vanliga jemna och goda humör (ty han var icke en bland dem som några månaders bysättningshäkte förmår att skrämma eller nedstämma) och tömde åtskilliga glas punsch i sällskap med sin värd, med hvilken han i all sköns lugn och sorglöshet språkade om sina affärer. Naturligtvis sade han att han ämnade betala sin skuld och lemna detta ställe redan följande dagen; men det finnes väl knappast en enda person i hans ställning som inte velat våga hvad som helst på att han innan morgondagen skall vara klarerad och fri som fågeln i luften. Mr Bendigo sade, att det hjertligen skulle glädja honom att få öppna porten för honom, men skyndade under tiden att höra sig före om det fanns flera som lagt in på kaptenen och att underrätta kaptenens kreditorer om att de gjorde bäst uti att så fort som möjligt klämma efter honom.

I hvilken nedslagen sinnesstämning Morgiana begaf sig hem, torde man lätt kunna föreställa sig, och hon kunde knappast låta bli att utbrista i tårar, då betjentgossen med hornknapparna frågade om hans herre komme hem tidigt eller om han tagit sin portnyckel; samt låg och kastade sig oroligt fram och tillbaka i sin säng hela natten och steg upp helt tidigt följande morgonen och begaf sig ut.

(Forts.)
  1. Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127.