Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

Till dess mrs Walker anlände var miss Larkins utan gensägelse prinsessan i Baroskis Musikaliska sällskap — dess Semiramis, Rosina, Tamina, Donna Anna. Baroski skröt öfver henne, hvart han kom, såsom dagens uppgående sol, bad Catalani toga vara på sin lager och frågade om miss Stephens kunde sjunga en ballad så som hans elev. Mrs Howard anlände och väckte genast en icke ringa sensation. Hon gjorde ytterligare framsteg och den lilla societeten delade sig snart i Walkerister och Larkinsianer, och en stor rivalitet uppstod mellan dessa damer — likasom förut mellan de förstnämda Guzzard och Bulger, mellan miss Branck och miss Horsman och mellan koristerna, i deras ringa mån. Larkins var utan tvifvel en större sångerska; men kunde väl hennes halmfärgade flätor och undersätsiga, högaxlade figur uthärda någon jemförelse med Morgianas svarta lockar och ståtliga gestalt? Kom inte för öfrigt mrs Walker till musiklektionen i sitt eget åkdon, och med en svart sammetskappa och kashmirschal, medan stackars Larkins helt blygsamt kom gående, klädd i en gammal tryckt nettelduksklädning och galoscher, som hon lemnade qvar i förstugan? »Larkins ska kunna sjunga, kan tänka!» sade mrs Crump sarkastiskt. »Nå, nå, gubevars, nog borde hon kunna göra det, alltid; hennes mun är tillräckligt stor för att sjunga en duett.» Stackars Larkins hade inga sarkasmer till sin hjelp; hennes mor satt hemma och skötte de smärre barnen och hennes far var ute och skötte sin pligt; hon hade således i sin egen tanke endast en beskyddare, och denne var Baroski. Mrs Crump underlät icke att berätta Lumley Limpiter sina egna forna triumfer och att sjunga för honom »tink-a tink-visan» och att berätta huru hon i forna dagar kallades "Korpvingen". Och Lumley skref kort derefter ett poem, i hvilket han jemförde Morgianas hår med korpens fjädrar och Larkins' vid kanarifågelns, hvarföre och dessa båda damer snart började allmänt nämnas vid dessa namn inom skolan.

Inom kort började »Korpvingens» flykt att stiga allt högre, hvaremot »Kanarifågelns» synbarligen sänkte sig. Då Morgiana sjöng, brukade hela rummet ropa »bravo»; men då Amalia lät höra sig, höjdes knappast en hand till bifall, utom Morgianas egen, och denna ansåg Larkins vara lyftad snarare af skadefröjd än af sympati, ty miss Larkins hade ett misstänksamt och afundsjukt lynne och saknade helt och hållet förmåga fatta sin rivals storsinthet.

Slutligen kom den dag som satte kronan på »Korpvingens» triumfer. I trion »Läppens glöd och vinets glöd», i Baroshis egen opera Eliogabalo hade miss Larkins, som synbarligen icke mådde väl, den engelska fångens parti, hvilket hon hade sjungit på offentliga konserter inför hertigar och annat stort och förnämt folk och med ganska vackert bifall, och utförde det nu så illa, att Baroski helt ursinnig slog notboken i pianot och ropade: »Mrs Howard Walker, efter som miss Larkins inte kan sjunga i dag, så kanske ni vill vara så god och taga Boadicettas parti?» Mrs Walker steg leende upp för att lyda — triumfen var för stor för att kunna emotstås; och då hon närmade sig pianot, stirrade miss Larkins vildt på henne och stod en stund helt förstummad, till dess hon slutligen i en ton af sönderslitande förtvilan utropade »Benjamin»! och sjönk afsvimmad till golfvet. Benjamin såg utomordenligt röd ut i synen, det måste medgifvas, öfver att sålunda bli kallad till hvad vi vilja benämna hans kristningsnamn, och Limpiter såg sig om på Guzzard, och miss Bruck gaf miss Horsman en lätt knuff i sidan, och lektionen slutade temligen tvärt den dagen, ty miss Larkins måste bäras in i nästa rum, läggas på en soffa och bestänkas med vatten.

Den godsinta Morgiana yrkade på att hennes mor skulle föra miss Larkins till Bell Yard i hennes vagn och gick sjelf till fots; men jag är fullt öfvertygad att detta bevis på godhet och medlidande icke hindrade Larkins att hata henne.

Då den klippske kapten Walker hörde så mycket talas om sin hustrus skicklighet såsom sångerska, beslöt han att draga fördel deraf till utvidgande af sina »förbindelser». Han hade Lumley Limpiter i sitt hus för lång tid tillbaka, hvilket dock icke just betydde så särdeles, ty den hederlige Lum gick hvar som helst der han kunde få sig en god middag och tillfälle att låta höra sin röst efteråt, och Lumley anmodades nu att införa flera af sina bekantskaper i huset. Kapten Guzzard blef inbjuden jemte de gardesofficerare som han ville föra med sig; Bulger fick då och då ett inbjudnings-kort; — med ett ord, mr Howard Walkers musikaliska soiréer började snart blifva ganska talrikt besökta. Hennes man hade den tillfredsställelsen att se sina rum fyllas med ganska många betydande personer; och en eller ett par gånger blef hon sjelf till gengäld (det vill säga, då man behöfde henne eller inte var i tillfälle att få hyra de förnämsta sångartisterna) inviterad till soiréer hos andra och behandlad med den isande höflighet, hvarmed vår engelska aristokrati så väl förstår att bemöta artister.

Jag ämnade just göra ett litet utfall mot vår aristokrati derför att den söker utesluta artister ur sitt sällskap, då jag helt hastigt kom att fråga mig sjelf, om mrs Walker kunde med fördel visa sig i den förnämsta societeten? — på hvilken fråga jag helt ödmjukt måste svara nej. Hennes uppfostran var icke sådan att hon kunde som jemlike umgås med gräddan vid Baker Street. Hon var en godhjertad, {Rättelse|rättäskande|rättälskande}} varelse med ett ganska godt hufvud men förfinad i sitt skick var hon icke, det måste erkännas. Hvart hon kom bar hon, om icke den dyrbaraste, så åtminstone i alla händelser den grannaste klädningen i hela samlingen; hennes smycken voro de största; hennes hattar, toquer, baretter, marabouter och andra grannlåter voro alltid de mest i ögonen fallande. Hon glömde här och der ett h; jag har sett henne äta ärter med knif (och Walker med bister uppsyn på andra sidan bordet förgäfves sökande att möta hennes blick för att varna henne); och jag skall aldrig glömma lady Smigsmags fasa då hon begärde porter vid en middag i Richmond och började dricka den ur tennkannan. Det var en syn som verkligen var både vacker och egen. Hon lyfte upp kannan med en at de vackraste armar man någonsin kunde se, utstyrd med de största braceletter man någonsin skådat, och hon hade en strutsplym i håret, som lik en gloria omkransade den glimmande tennkannan, då hon lyfte upp den. Dessa egenheter hade hon och har dem ännu. Saken är verkligen den, att hon gör bäst uti att hålla sig ifrån den fina och förnema verlden. Då hon säger: »Det är så 'ett, att man riktigt kan förgås;» då hon skrattar och vid middagsbordet knuffar sin granne i sidan (såsom hon alltid gör då denne säger någonting roligt), så gör hon något som för hennes egen del är fullkomligt naturligt och okonstladt, men inte hvad som är antaget såsom skick och bruk bland mera förfinade personer, hvilka väl kunna skratta åt hennes löjliga sätt och hennes fåfänga, men inte förstå att urskilja den godhet och enkelhet som utmärka henne.

»Korpvingen» var en person, som af naturen var alldeles ypperligt danad till att vara lycklig. Hon hade ett så godt hjerta, att hon med tacksamhet upptog hvarje den ringaste uppmärksamhet; hon var nöjd och belåten då hon var allena; glad och munter i sällskap; förtjust öfver ett skämt, huru gammalt och utnött det än måtte vara; var alltid färdig att skratta, sjunga, dansa och vara lifvad; och var så vekt stämd att den minsta folkvisa kunde locka tårar i hennes ögon och ansågs derför af mången för att vara i högsta grad tillgjord, och af nästan alla för att vara en riktigt utstuderad kokett. Åtskilliga medtäflare om hennes ynnest presenterade sig förutom Bareski. Unga sprättar plägade piaffera omkring hennes faeton i parken och ströko ofta omkring der hon bodde. Dagens mest fashionable målare tog ett porträtt af henne, som graverades och såldes i bodarna; ett aftryck deraf prydde sången "Arabiens mörkögda mö", orden af Desmond Mulligan, Esq., musiken komponerad och dedicerad till mrs Howard Walker, af hennes trognaste och ödmjukaste tjenare Benjamin Baroski, och på qvällarne var hennes operaloge alltid full med besökande. Hennes operaloge?. Ja, arfvingen till »Stöfvelknekten» hade verkligen en operaloge, och några af de mest fashionable herrarne i London gjorde der sin uppvaktning.

Detta var tiden för hennes mest lysande framgång; och hennes man började nu med dessa fashionabla personer omkring sig att betydligt utvidga sin »agentur» och att tacka sin lyckliga stjerna, som fört honom till att gifta sig med en qvinna, som var så godt som en liten guldgrufva för honom.

Men i det mr Walker utvidgade sin agentur, utvidgade han äfven sina utgifter och förökade följaktligen äfven sina skulder. Mera möbler och rikare servis; mera viner och flera middag-kalaser blifve nödvändiga; den lilla ponyfaetonen utbyttes om aftnarna mot en brougham; och man torde kunna föreställa sig vår gamle vän Eglantines raseri och afsky, då han tittade upp från parterren på operan och fick sigte på mrs Walker, omgifven af hvad han kallade »de sprättaktiga unga nobbarna», helsande på Mylord och skrattande med Hans Nåd, och följd till vagnen af sir John.

»Korpvingens» ställning vid denna tidpunkt var en temligen ovanlig. Hon var en hederlig qvinna, som besöktes af den särskilda klass af vår aristokrati, som hufvudsakligen umgås med fruntimmer som inte äro hederliga. Hon skrattade med alla, men uppmuntrade ingen. Gamla Crump var ständigt vid hennes sida så snart hon visade sig ute, den mest vaksamma af mammor, alltid vaken på operan, ehuru hon alltid tycktes sofva; men ingen sprätt kunde gäcka hennes vaksamhet, och af denna orsak fick Walker, som inte kunde med henne, såsom det enligt naturens ordning alltid förhåller sig mellan en gift man och hans svärmor, finna sig uti att hafva henne i huset för att utgöra ett förkläde åt Morgiana.

Ingen af de unga sprättarna mottogos vid deras morgonbesök i det lilla huset vid Edgeware Road; jalousierna voro alltid nedsläppta; och ehuru Morgianas röst kunde höras öfver halfva parken, då hon öfvade sig der hemma, var likväl den trofaste portvakten med stora hornknapparna instruerad att förneka henne och förklarade alltid med den mest beundransvärda säkerhet, att hans matmor hade gått ut.

Efter tvenne år af hennes lysande lif hände det visserligen att åtskilliga enkla knackningar hördes på morgonqvisten, och att man frågade efter kapten Walker, men dessa personer blefvo lika litet insläppta som de ofvannämde sprättarne och hänvisade vanligen till kaptens kontor, dit de gingo eller icke, allt efter som det behagade dem. Den enda mansperson, som insläpptes i huset var Baroski, hvars droska förde honom tre gånger i veckan till grannskapet af Connaught Square, och som i sin egenskap af sånglärare insläpptes utan invändning.

Men äfven då, och detta till den lille listige musiklärarens stora förtrytelse, satt draken Crump alltid vid pianot med sin eviga stickning eller läsande sin tidning, och Baroski kunde endast begagna »isens dungomål», så som han kallade det, med sin vackra elev, som sedan han gått brukade härma hans sätt att rulla sina ögon och spela »Baroski förälskad», till sin mans och sin mammas nöje. Den förre hade sina skäl att se genom fingrarna med den lille musiklärarens uppmärksamhet; och hvad den senare angår, så hade hon ju varit på teatern och sett många hundra personer egna henne sin hyllning antingen på skämt eller allvar; och hvad kan väl en vacker qvinna vänta annat, då hon ofta visar sig för publiken? Och så rådde den värda modern henne att upptaga dessa artigheter med godt lynne, hellre än att göra dem till föremål för ständigt bråk och trassel.

Baroski tilläts derför att få spela kär och stördes icke det ringaste i utvecklingen af sin passion; och om han icke hade någon framgång, kunde den lilla skälmen åtminstone ha det nöjet af antyda att han hade det, och att se mycket slug och listig ut då Morgianas namn nämdes och att försäkra sina vänner på klubben, ett »det på heder och dro inte var någon sanning i hvad folket bratade om honom och henne.»

Slutligen hände det en dag att mrs Crump inte kom nog tidigt till sin dotters lektion (kanske att det regnade, eller att omnibusen var full — en mindre omständighet än så har förr än då förändrat ett helt lifs riktning), och Baroski kom, och Morgiana, som inte kunde se att det låg något farligt deruti, satte sig ned till sin lektion såsom vanligt, hvarpå den lille musikläraren midt under lektionen helt plötsligt faller ned på sina knän och gör en kärleksförklaring i de mest vältaliga uttryck af hvilka han var mäktig.

— Se så, bär er nu inte dumt åt, Baroski, — sade damen (jag rår inte för att inte hennes språk var mera valdt och att hon inte reste sig upp och med stor värdighet utropade, »släpp min hand, sir!») — Se så, bär er nu inte dumt åt! — sade mrs Walker, — utan stig upp och låt oss sluta lektionen.

— Ni hårdhjertade, älskfärde lille farelse, far då inte så krym, utan lessna dill mik!

— Nej, jag vill inte lyssna till er, Benjamin! — fortfor damen; — stig upp och tag en stol och fortsätt inte på det der löjliga sättet!

Men Baroski, som hade ett vackert tal på tungan, beslöt att låta det gå af stapeln i den ställning han nu innehade och bad Morgiana att inte »fände port sina skene plicker, utan lissne till hans fertviflens pener o. s. v., och fattade damens hand och ämnade trycka den till sina läppar, då hon i detsamma, kanske med litet mera humör än grace, yttrade:

— Släpp handen, sir, eller om ni inte det gör, så ger jag er en örfil!

(Forts.)
  1. Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125.