Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

Parfymören var i detta ögonblick åter helt uppbragt och torkade sitt fetskinande ansigte med sin näsduk och stirrade på mrs Walker med en helt bestämd min.

— Ni har fått hämd — och på hvem? Archibald — mr Eglantine, ni har fått hämd på mig — på en stackars qvinna, som ni gjort olycklig. Ni skulle inte haft hjerta att göra så förr.

— Ja, förr, ja! — utbrast Eglantine. Ni behandlade mig just hyggligt förr, ni! Tala inte om förr med mig! Begraf minnet deraf för evigt. Jag tänkte förr att mitt hjerta skulle brista, men det gjorde det inte; hjertan äro gjorda af ett starkare ämne; jag uthärdade smärtan, och ser nu den qvinna, som föraktade mig, vid mina fötter.

— O, Archibald! var allt hvad fruntimret kunde säga, och derpå började hon åter att snyfta, hvilket för öfrigt måhända var det bästa argument hon kunnat begagna mot parfymören.

— Ja, Harchiblad, kan tänka! — fortfor han. — Nu låter det så, nu! Låt bli att kalla mig Harchibald, Morgiana. Tänk på hvilken ställning ni kunde ha innehaft, om ni hade velat — den tiden när ni hade kunnat kalla mig Harchibald. Men nu tjenar det till ingenting, — tillade han med hemsk pathos; — men fastän jag blifvit förorättad, kan jag ändå inte uthärda att se en qvinna gråta — säg mig hvad jag kan göra.

— Snälla, goda mr Eglantine, fortsätt inte er ohyggliga förföljelse, utan tag emot mr Walkers accept på skulden. Om han blir fri, är han säker om att inom några få dagar lyfta en stor summa penningar och då betalar han er alltsammans. Bered inte hans undergång — gör mig inte olycklig genom att nu visa er hård och obeveklig, utan var gamla goda Eglantine från forna dagar.

Eglantine fattade en hand, som icke undandrogs honom; han tänkte på gamla tider. Han hade känt henne allt från hennes späda barndom; såsom liten flicka hade hon ridit ranka på hans knä i Njurklubben, såsom fullvuxen qvinna hade hon utgjort hans hjertas afgud — hans hjerta var rördt.

— Han har på sätt och vis betalt summan, — resonnerade parfymören för sig sjelf; — de der aktierna, om de också inte äro värda så särdeles mycket, har jag en gång tagit i stället för liqvid, och jag kan inte uthärda att se henne gråta eller att trampa på en olycklig qvinna. Morgiana, — tillade han högt och gladt, var inte längre ledsen; jag skall taga tillbaka lagsökningen mot er man; jag skall visa mig såsom den gamle gode Eglantine från forna dagar.

— Säg snarare den gamla goda åsna, som ni alltid har varit! röt i detta ögonblick en stämma, som kom mr Eglantine att rycka till. — Ja, en gammal tjockskallig narr är ni, Eglantine, som vill skänka efter edra rättmätiga fordringar derföre att en qvinna kommer till er och snyftar och lipar — och en sådan qvinna till på köpet! — utropade mrs Mossrose, ty stämman var hans.

— En sådan qvinna — hvad menar ni med det, sir? — utropade den äldre kompagnonen.

— Ja, just en sådan qvinna! Koketterade hon inte för er kanhända och drog er sedan vid näsan? Och har hon inte drifvit samma spel med Baroski? Och ni är så enfaldig så att ni vill skänka efter hundrafemti pund derför att det faller henne in att komma hit och sjåpa sig! Men jag tänker åtminstone inte göra det, det vill jag låta er veta. Penningarna äro lika mycket mina som edra, och jag vill ha dem eller behålla Walkers person såsom säkerhet.

I hans kompagnons närvaro flydde Englantines goda ande, som hade intalat honom att visa sig god och barmhertig, hastigt sin väg på darrande vingar.

— Ni ser huru det är, mrs Walker, — sade han med nedslagna ögon; — det är en ren affär, och mr Mossrose är den som har firmans affärer om hand — inte sant mr Mossrose?

— Jo, och en skön firma skulle det vara om inte så vore, — svarade Mossrose buttert. — Se så, min fru, hör nu på hvad jag har att säga er: Jag tar femti procent, inte en vitten mindre — ge mig det, och er man är fri.

— Ah, sir, Howard betalar alltsammans om en vecka.

— Nå, då kan han ju gerna sitta hos min onkel Bendigo's den här veckan och se'n komma ut — han har ju rätt hyggligt och trefligt der, — sade den hämdgirige juden med ett elakt grin. — Hör nu, mr Eglantine, vore det inte bäst att ni ginge ut i boden och såge efter er rörelse, — fortfor han; — mrs Walker kan väl inte begära att ni ska lyssna till henne hela dagen i ända.

Eglantine kände sig helt glad öfver att kunna få någon anleding att komma undan och skyndande sig ut, icke i sin butik, utan i sitt rum, der han slog uti åt sig ett stort glas maraschino, och satt der helt blossande och uppskakad till dess Mossrose kom och berättade honom att mrs Walker var gången och inte vidare skulle falla honom besvärlig. Men ehuru han drack åtskilliga glas till och gick på spektaklet på aftonen och derefter in på delikatesskällaren och hörde på den musikaliska aftonunderhållningen, så kunde dock hvarken likörer, spektaklet eller de komiska sångarna drifva mrs Walker ur hans hufvud eller minnet af forna tider eller bilden af hennes bleka, gråtande anlete.

Morgiana stapplade ut ur boden, nästan utan att gifva akt på mr Mossrose, som hviskade henne i örat att han skulle taga fyrtio procent och derefter gick tillbaka till sitt arbete, förbannande sig sjelf såsom en vekhjertad narr, som ville pruta af så mycket för en lipande qvinnas skull. Morgiana, säger jag, stapplade ut ur boden och gick uppåt Cursitor Street alldeles upplöst i tårar. Hon kände sig helt matt och nära vanmäktig, ty hon hade icke på hela dagen förtärt mera än ett glas vatten och var tvungen att fatta uti jernstaketet till ett hus för att hålla sig uppe, just i detsamma som en liten herre med gul näsduk under armen kom ut genom porten.

— Kors i Herrans namn, det är ju mrs Walkers! — sade herrn, som icke var någon annan än mr Woolsey, som stod på väg bort att profva en rock på en kund; — Mår ni illa? — Hur är det fatt? För Guds skull stig in!… Och derpå tog han hennes arm under sin och ledde henne in i sin salon och satte henne ned och skaffade litet vin och vatten inom ett ögonblick och innan hon hade yttrat ett enda ord om sig sjelf.

Så snart hon något så när hemtat sig, började den stackars varelsen berätta sin lilla historia, allt imellanåt afbruten af häftiga snyftningar. Mr Eglantine hade låtit arrestera mr Walker; hon hade försökt att skaffa honom något anstånd, men Eglantine hade nekat det.

— Det stenhjertade, fega kräket, att kunna neka henne någonting! — sade den hederlige mr Woolsey. — Min bästa fru, — tillade han, — jag har intet skäl att älska er man och jag känner för mycket om honom för att hysa aktning för honom; men er älskar och högaktar jag och vill gerna ge ut min sista skilling för att tjena er. Hvarpå Morgiana icke kunde göra något annat än att fatta hans hand och gråta ännu häftigare än förut. Hon sade att mr Walker skulle få mycket penningar inom en vecka, att han var den bäste man, och att hon var säker om att mr Woolsey skulle tänka bättre om honom, om han lärde känna honom; att mr Eglantines räkning var på hundrafemti pund, men att mr Mossrose ville taga fyrtio procent, i fall mr Woolsey kunde säga huru mycket det gjorde.

— Jag skulle vilja ge ut tusen pund för att vara er till tjenst; — sade mr Woolsey, i det han störtade upp. — Vänta här tio minuter, till dess jag kommer tillbaka, och ni ska få se att allt ska bli bra.

Han var tillbaka inom tio minuter och hade tagit en droska från en station midt emot (och alla åkarne der hade sett och gjort sina reflektioner öfver mrs Walkers förgråtna utseende) »De togo tjugo pund för alltsammans,» sade han och visade en ordre i detta afseende från mr Mossrose till mr Bendigo, hvilken bemyndigade den senare att släppa Walker lös, så snart han erhölle mr Woolseys accept på den omnämda summan.


— Det tjenar ingenting till att betala den, — sade mr Walker buttert, — det skulle bara vara att bestjäla er, mr Woolsey, — sju andra fordringsegare hafva inlemnat sina fordringsanspråk på mig medan min hustru varit borta. Jag måste nu göra cession; men, — tillade han i hviskande ton till skräddaren, — min bäste sir, mina hedersskulder äro mig heliga, och om ni vill vara af den godheten och låna mig de tjugo punden, så ger jag er mitt ord såsom gentleman på att ni ska få igen dem så snart jag kommit ut ur det här trasslet.

Det är sannolikt att mr Woolsey afböjde detta, ty så snart han var gången, började Walker i fullt raseri att svära och förbanna sin hustru för det hon försinkat tre timmar på vägen. — Hvad tusan var det för dumheter att du inte kunde ta dig en droska? — röt han, då han hörde att hon hade gått till Bond Street. — De här nya lagsökningarna hafva inte varit här mera än en half timme, och jag hade nu kunnat vara ute, om du inte hade sölat.

— Ack, Howard, — sade hon, — tog du inte — gaf jag dig inte min — min sista skilling? — och började åter att gråta, bittrare än någonsin.

— Nå nå, min söta vän! — sade hennes älskvärda man och blef helt röd i synen; — tänk inte vidare på den saken; det var inte ditt fel. Jag gör nu cession, det är alltsammans. Jag förlåter dig.


Sjette kapitlet.

I hvilket mr Walker fortfarande är i förlägenhet, men visar stor resignation under sina motgångar.

Då den exemplariske Walker såg att det icke längre för honom fanns något hopp att undkomma sina fiender och att det var hans pligt såsom man att vända sig om och hålla stånd mot dem, beslöt han att lemna den lysande, ehuru trånga bostad, i hvilken mr Bendigo hade logerat honom och att underkasta sig matyrskapet i Fleetfängelset. Följaktligen kom han i denna gentlemans sällskap till Hennes Majestäts fängelse och lemnade sig sjelf i dess embetsmans vård, samt försökte icke ens att förskaffa sig det bättre än reglorna föreskrefvo, emedan han ganska väl visste att ingen enda menniska i hela den vida verlden skulle vilja ställa något slags borgen för de betydande summor som han var skyldig. Hvilka dessa summor voro, kan just göra detsamma, och jag anser det för ingen del nödvändigt i detta fall. Han må ha varit skyldig hundra eller tusental, detta vidkommer endast hans kreditorer, och han betalade den dividend, som vi förut omnämnt, samt visade derigenom sin önskan att tillfredsställa alla sina fordringsegare ända till sin sista fyrk.

Då Morgiana, sedan hon lemnat sin man, kom tillbaka till det lilla huset vid Connaught square, öppnade den lille betjenten dörren för henne och bad henne genast om sin innestående lön, och i salonen satt på en soffa med gult sidendamast en sluskig karl (med en portermugg bredvid sig, stäld på ett album för att inte skada den vackra rosenträdsbordet), och den sluskige karlen antydde att han hade lagt beslag på möblerna i kraft af ett utslag på kaptenen. En annan sluskig karl satt i matsalen, sysselsatt med att läsa en tidning och taga sig en sup, och han underrättade Morgiana att han representerade ett annat utslag och äfvenledes hade kommit dit för att göra utmätning.

  1. Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133.
(Forts.)