En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
Det är en annan i köket, — sade betjenten, — som håller på att skrifva upp sakerna, och han säger att han ämnar att anklaga er för bedrägeri derföre att ni pantsatt silfret.
— Hör på, — sade mr Woolsey, ty denne hedersman hade följt Morgiana hem; — hör på, — sade han, i det han skakade sin käpp åt den unge betjentslyngeln, — om du ännu en gång kommer fram med någon af dina oförskämda näsvisheter, så piskar jag hvarenda knapp ur din jacka, kom ihåg det! — och som det var ett ganska betydande antal af dylika prydnader i den unge gentlemannens plagg, ansåg han för godt att hålla munnen.
Det var stor lycka för stackars Morgiana att den hederlige och trofaste skräddaren hade följt henne hem. Den hedersmannen hade tåligt väntat på henne en hel timme i salonen eller kafferummet uti fängelset, fullväl inseende att hon skulle behöfva en beskyddare på sin väg hem; och hans godhjertenhet torde ännu högre uppskattas då man får veta, att han under sitt vistande i besagda rum var utsatt för kornett Fipkins enträgna böner, ja, nära nog för personligt våld af denne herre, som satt i fängelse för en skuld till Lindsey, Woolsey & komp., och som händelsevis intog sin frukost derstädes just som skräddaren trädde in. Kornetten (en hjelte om aderton år, som höll vid pass fem fot och tre tum, stöflarna inberäknade, och var skyldig sina femton tusen pund) blef så uppbragt öfver sin fordringsegares hårdnackenhet, att han sade att han skulle ha kastat honom ut genom fönstret, om inte fönstergallren hade hindrat det, och hyste åtskilliga funderingar på att »slå skallen af skräddaren», till dess denne satte fram ena benet och sina knytnäfvar i en behörig position och bad den unge officern »komma sta», hvarpå kornetten med en ed förklarade ett han var en »snob» och återvände till sin frukost.
Sedan exekutions-bejenterne tagit mr Walkers hus i beslag, såg sig mrs Walker tvungen att taga sin tillflykt till sin mamma nära Sadlers Wells, och kaptenen fortfor att ha sitt trefliga qvarter i Fleetfängelset. Han hade något litet kontanter och förstod att med dessas tillhjelp göra sitt lif rätt angenämt och beqvämligt. Han lefde i det bästa sällskapet på platsen, bestående af åtskilliga utmärkta unga adelsmän och andra gentlemen. Han fördref sin morgon med att spela boll och röka cigarr, och sin afton med att röka cigarr och intaga en god middag. Efter middagen drog man sin lilla spader, och som kaptenen var en erfaren spelare och nära ett dussin år äldre än de fleste af hans vänner, var han vanligtvis den vinnande; och om han hade fått ut alla de penningar, som han vann, skulle han ha kunnat lösa ut sig ur fängelset och betala sina kreditorer fullt upp — det vill säga om han hade funnit för godt att göra det. Men som det nu var, fick han af unga Fipkin endast fyrtio pund af de sjuhundra, som denne blef honom skyldig; och Algernon Duceuse icke allenast inte betalade honom de trehundratjugo pund, som han tappade på piket, utan till och med lånade sju pund och sex pence kontant af Walker, som denne icke fått tillbaka ännu i dag; och lord Doublequits förlorade visserligen icke mindre än nittontusen pund till honom på »Gubben opp», men betalade dem aldrig, under förebärande att han för tillfället var full och dessutom omyndig. I anledning deraf lästes följande dagen följande notis, som reproducerades i alla tidningar, under rubriken Hedersaffär i Fleetfängelset: »I går morse hade lord D-b1-qu-ts och kapten H-w-rd W-lk-r (efter hvad vi hört sägas en nära slägting till hans nåd hertigen af N-rf-lk) ett fiendtligt möte (bakom pumpen på andra gården) och vexlade tvenne skott. Dessa tvenne adliga telningar hade till sekundanter major Flush och kapten Pam, som förr tjenstgjort vid dragonerna. Spel berättas ha varit anledning till tvisten, och den tappra kaptenen säges ha vridit om den ädle lordens näsa temligen hårdt, innan man skred till de omnämda fiendtligheterna.» — Då Morgiana vid Sadler Wells fick höra talas om dessa nyheter, var hon nära att svimma af förskräckelse och skyndade till Fleetfängelset och omfamnade sin herre och man med sitt vanliga känslosvall och en ström af tårar, över hvilket allt denne gentleman kände sig temligen generad, emedan han just för tillfället var tillsammans med Pam och Flush och inte ville att hans vackra hustru skulle bli alltför ofta sedd inom Fleets tvetydiga område. Han hade åtminstone så mycket skam i sig och hade alltid afslagit hennes böner att få vara tillsammans med honom i fängelset.
Det är tillräckligt, — plägade han säga, i det han höjde upp handen mot himmelen och med en högst dyster och förtviflad min sade, »det är tillräckligt, Morgiana, att jag är den som lider, äfven om din tanklöshet varit anledningen till min ruin. Men det är inte värdt att tala om det nu! Jag vill inte förebrå, dig för fel, som jag vet att du nu ångrar, och jag skulle aldrig uthärda se dig bland allt eländet på det här ohyggliga stället. Stanna du hemma hos din mor och låt mig framsläpa mina dagar här allena. Om du skulle kunna skaffa mig litet mera af den der ljusa sherryn, så vore det bra. Jag behöfver någonting att muntra upp mig med i ensamheten och jag har funnit att mitt bröst känns mvcket lättare sedan jag druckit af detta vin. Lägg litet mera ägg och mera peppar i kalfpastejen härnäst, min älskling. Jag kan inte förtära den eländiga mat som serveras här om morgnarna.
Nu förhöll det sig så med mr Walker, att han, besynnerligt nog, men likväl i likhet med så många andra personnager i denna stillsamma verld, önskade att hans hustru skulle tro att han var olycklig till sinnes och svag till helsan, och alla hans vinkar i denna väg mottogos af den stackars lilla enkla och godtrogna varelsen med en ström af tårar och hon gick hem till mrs Crump och berättade henne huru hennes älskade Howard tynade bort, huru han ruinerat sig för hennes skull och med hvilken englalik mildhet han bar sin fångenskap.
Ett faktum är ock, att han bar den med så mycken resignation, att ingen annan person i verlden kunde se att han var olycklig. Hans lif stördes icke vidare af björnar; dagen var hans från morgon till qväll; hans diet var god, hans bekantskaper muntra och glada, hans börs temligen väl försedd och han hade icke ett enda bekymmer som tärde på honom.
Mrs Crump och Woolsey mottogo måhända med en viss klentrogenhet Morgianas berättelser om hennes mans olyckor. Hvad mr Woolsey angår, var han nu en daglig gäst vid Sadler Wells. Hans kärlek till Morgiana hade nu blifvit en varm, faderlig tillgifvenhet och aktning, för henne; det var ur den förträfflige mannens källare, som det vinet plägade komma, hvilket gjorde så godt åt mr Walkers bröst; och han försökte tusen sätt att göra Morgiana lycklig. En riktigt lycklig dag var det ock för henne, då hon vid sin återkomst från ett besök i Fleet-fängelset fann sitt kära gamla rosenträdspiano stående i sin mors rum och hvarenda en af sina notböcker, som den godhjertade skräddaren hade köpt vid försäljningen af Walkers effekter. Och jag blygs inte på Morgianas vägnar, då jag berättar att hon blef så förtjust, att hon, då Woolsey som vanligt kom för att dricka thé på aftonen, verkligen gaf honom en kyss, något som gjorde mr Woolsey helt förlägen och kom honom att rodna ända högt öfver öronen. Derpå satte hon sig ned och spelade för honom under aftonens lopp hvarenda en af de sånger som han tyckte om — de gamla sångerna — ingenting af det der italienska kramet. Podmore, den gamle musikläraren, var äfven der och var alldeles förtjust och förvånad öfver de framsteg i sång, som Morgiana hade gjort; och då det lilla sällskapet åtskildes, tog han mr Woolsey i hand och sade: — Tillåt mig säga, att ni är en riktig hedersknyffel.
— Ja, så är han med! — sade Canterfield, förste tragikern; — en riktig heder för den menskliga naturen — en man, hvars hand alltid är öppen och hvars hjerta alltid smälter af medlidande vid talet om en qvinnas olycka.
— Bah, bara prat, sir! — sade skräddaren; — men, uppriktigt sagdt, mr Canterfields ord voro fullkomligt öfverensstämmande med sanningen. Jag önskar att jag skulle kunna säga det samma om Woolseys gamla rival, mr Eglantine, som äfven var med på auktionen, men som med en mindre vacker känsla af tillfredsställelse tänkte på att Walker nu var ruinerad. Han köpte den förutnämda soffan med gula damastöfverdraget och stälde den i sin salon, der den står ännu i dag, bärande en mängd märken efter »bästa björnisterpomada.» Woolsey täflade med Baroski om pianot, ända till dess han bjudit nära nog dess fulla värde, då artisten slutligen gaf sig; och då denne gjorde narr af mr Walkers ruin, afbröt skräddaren honom och sade strängt; »Hvad fan grinar ni åt, sir? Det var ni som var upphofvet till hans olycka, och ni har fått ut hvarenda skilling ni har att fordra, eller hur?» hvarpå Baroski vände sig om till miss Larkins och sade att mr Woolsey var en »snop», — precis samma ord, ehuru litet olika prononceradt, som den tappre kornett Tipkin hade användt om honom.
Nå väl, låt vara att han verkligen var en snob; men så simpel han än var, förklarar jag dock för min del, att jag hyser större respekt för mr Woolsey än för hvilken annan som helst af de gentlemän som blifvit omnämda i denna sanna berättelse.
Af herrarne Canterfields och Podmores namn torde läsaren draga den slutsatsen att Morgiana åter var midt inne i enkan Crumps favoritsällskap, theaterfolket, och så var också verkligen händelsen; kring väggarna i enkans lilla rum hängde samma taflor, som vi i början af denna historia omnämde utgöra en af prydnaderna i skänkrummet på Stöfvelknekten; och åtskilliga gånger i veckan erhöll hon besök af sina vänner från Wells och undfägnade dem med de små tarfliga förfriskningar, som hennes ringa tillgångar tilläto. Bland dessa personer lefde och sjöng Morgiana fullt ut lika glad och belåten som bland sin mans tvetydiga bekantskaper, och var till på köpet vida lyckligare än hon hade varit på mången god dag, ehuru hon icke vågade erkänna det ens för sig sjelf. Kaptenskan Walker var bland dessa ännu alltmjemt en stor dam. Äfven i sin ruin var Walker i sin egenskap af direktör vid trenne kompanier och egare af ett elegant ekipage en högst vördnadsbjudande personlighet, och då han omnämdes, talade man med mycket allvar om huru han vistades på landet och hoppades att fru kaptenskan nyligen haft goda underrättelser från honom. De visste allesammans att han var i Fleetfängelset; men hade han icke i fängelset duellerat med en lord? Montmorency (aktörn) var också i bysättningshäktet, och då Canterfield kom och helsade på stackars Montey, hade den senare utpekat Walker för sin vän, som i detta ögonblick verkligen slog lord Tennison på axeln med sältträdet, naturligtvis på lek — en händelse som sedan allmänt omtalades bland theaterns sujetter.
»De togo mig upp till sig en dag», sade Montmorency, »för att sjunga en komisk sång och recitera vers för dem; och vi hade champagne och hummersallad, och det gick riktigt gentilt till, må ni tro. Billingsgate och Vauxhall voro också der och kommo dit på besök klockan åtta.
Då Morgiana hörde dessa omständigheter af sin mor, hoppades hon att hennes älskade Howard hade haft en trefiig afton, och kände sig helt glad och tacksam öfver att han för en gång kunde glömma sina sorger. Och sen blygdes hon inte heller sjelf att vara glad och gaf utan ånger eller sjelfförebråelse luft åt sitt naturliga goda lynne. Jag tror verkligen att dessa dagar voro de lyckligaste i Morgianas hela lif. Hon hade inga andra omsorger än den angenäma pligten att besöka sin man, samt var derjemte i besittning af ett lätt och gladt temperament, som gjorde att hon aldrig gjorde sig någon oro för morgondagen; och till allt detta kom en glad förhoppning om en viss interessant händelse, som var nära att gå i fullbordan och som jag inte närmare vill omröra, än genom att nämna att hon af sin läkare, mr Squills, blifvit varnad för att sjunga för mycket, och att makan Crump hade en faslig brådska med att klippa till en hel mängd små mössor och kambrickskjortor i miniatyr, såsom lyckliga mormödrar ha för vana att göra.
Nå väl, mrs Crumps lilla sonson föddes, och detta, jag måste verkligen bekänna det, till hans pappas stora missbelåtenhet; och när gossen fördes till honom i fängelset, skyndade han att genast svepa in honom i kappan igen, som de elaka fångvaktarne hade tagit utaf honom. Ja, skulle man någonsin ha hört på maken! Walker hade haft en liten tvist med en af dem, och den uslingen envisades att påstå att den bundt, som mrs Crump förde med sig, var ingenting annat än ett krus bränvin, som hon på detta sätt försökte smuggla in!
»De odjuren!» sade den gamla frun; »och fadern är ett djur, han med», tillade hon. »Han gör inte mera affär af mig än om jag vore en kökspiga, eller bryr sig om Woolsey mera, än om han vore ett fårlår — den söta, välsignade, lilla engeln!»
Mrs Crump var svärmor, och vi måste derför förlåta henne hennes hat till sin måg. Den Woolsey, som i näst föregående mening blef liknad både vid ett fårlår och en engel, var icke den utmärkte ledamoten af firman Lindsey, Woolsey et c:o, utan det lilla barn som blifvit kristnadt till Howard Woolsey Walker, med fullt samtycke af sin hulde fader, som sade att skräddaren var en förbannadt hygglig karl, hos hvilken han verkligen stod i förbindelse för sherry'n, för en rock, som han gjort åt honom sedan han kom i fängelset och för hans godhet mot Morgiana. Skräddaren älskade den lilla gossen af hela sitt hjerta; följde med modern, då hon skulle kyrktagas, och barnet, då det skulle döpas, och skickade såsom present åt sin lilla gudson på hans kristningsdag två alnar af det finaste hvita kasimir, som han hade i sin bod, för att göra en kappa åt honom. Hertigen hade ett par »onämnbara» af precis samma stycke.
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133 134.
