En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
Tiden gick imellertid sin jemna gång — och kapten Walker fortfor att vara i fängelset. Det kan visserligen synas besynnerligt att han så länge försmäktar inom lås och bom och att han icke blef återgifven åt den verksamma och fashionabla verld, hvars prydnad han var; men saken är den, att kaptenen hade temligen svårt att inför domstolen göra riktigt reda för sina affärer, till följd hvaraf hans fordringsegare vore nog grymma och skamlösa mot en fallen man att fordra att han skulle dömas såsom vårdslös gäldenär, på grund hvaraf han blef återskickad till fängelset för att stanna der under en tiderymd af nio månader. Walker bar imellertid detta uppskof likt en verklig filosof och långt ifrån att tråna bort var han den muntraste fyren i bollspelet och den mest uppsluppne och ihärdige vid den nattliga bålen.
Det tjenar ingenting till att upprepa gamla historier och genomläsa gamla tidningsluntor för att taga reda på af hvilka skäl kaptenens fordringsegare voro så stränga och elaka mot honom. Mången inpiskad skälm har i samma ställning som kaptenen kommit helskinnad undan, och jag vill nästan slå vad om att mr Walker inte var en bit sämre än sina grannar. Men som han inte var någon lord och inte hade några slägtingar eller vänner att taga hand om sig, då han kom ut ur fängelset, och inte hade dragit försorg om att några penningemedel blifvit placerade för hans hustrus räkning samt dessutom onekligen hade ett mycket dåligt rykte, så är det inte troligt att han, då han en gång blir fri igen, lika lätt blir förlåten för sina snedsprång som andra, hvilka befinna sig i mera lyckliga omständigheter. Så t. ex. då Doublequits lemnade Fleet-fängelset, blef han mottagen med öppna armar af sin familj och hade innan en vecka gått förbi två och trettio hästar på sitt stall. Pam vid dragonerne slapp också ut och fick genast en anställning såsom regeringens kurir, en plats som är så god, att den medför större lön än en öfverstes och att vår adel ifrigt slås om den. I sjelfva verket är det för en yngre son af god familj nästan fördelaktigt att sätta sig i skuld för en tjugo eller trettio tusen pund, emedan han då är temligen säker på att efteråt få sig en lönande anställning på någon af kolonierna. Hans vänner äro då så ifriga att bli utaf med honom, att de röra upp både himmel och jord för att tjena honom. Och så kommo samtlige af Walkers förnäme sällskapsbröder i fängelset snart på grön qvist igen; men han hade inga rika föräldrar — hans gamle far hade dött i fängelset i York — och på hvad sätt skulle väl han komma sig upp i verlden igen? Hvilken vänlig hand fanns der till att fylla hans fickor med guld och hans glas med gnistrande champagne? Han var i sjelfva verken en person, för hvilken man måste känna det innerligaste medlidande — ty kan man väl tänka sig någon olyckligare varelse än en gentleman med hans vanor ur stånd att tillfredsställa dem? Han måste lefva väl, men har ingenting att lefva på. Kan man väl tänka sig ett mera rörande fall? Hvad den simple tiggaren eller den af olyckan drabbade arbetaren beträffar, så är det inte värdt att lägga hans bekymmer särdeles hårdt på hjertat. Bah! de äro ju vana vid att svälta. De kunna sofva på en bänk och spisa middag på en brödkant, hvaremot en gentleman i en dylik ställning inte skulle kunna uppehålla lifvet. Jag tror att åtminstone Morgiana resonnerade på detta sätt.
Ty då Walkers kassa i fängelset nu började att allt mera smälta ihop, och Morgiana ganska väl visste att den dyra själen inte kunde existera der utan de små lyxartiklar, vid hvilka han var van, lånade hon af sin mor, till dess den stackars damen var alldeles pank. Hon försäkrade äfven Woolsey, med tårar i ögonen, att hon nödvändigt behöfde tjugo pund för att betala sin stackars sömmerska, hvilken skuld hon inte ville låta gå in i hennes mans konkurs. Och jag behöfver inte säga att hon bar penningarne till sin man, som skulle kunnat draga ganska god nytta ef dem, bara han inte just strax efteråt hade haft en sådan fördömd otur på spel, och hvem tusan kan väl hjelpa sådant?
Woolsey hade återköpt åt henne en af hennes kashmirschalar. Hon lemnade den efter sig en dag i Fleetfängelset, och någon bof stal den der och hade sedan den artigheten att skicka pantlånesedeln till Woolsey, på det att denne skulle få veta hvarest schalen blilvit pantsatt. Hvem kunde skurken vara? Woolsey svor en mustig ed och inbillade sig ana hvem denne var. Men om det var Walker sjelf (såsom Woolsey inbillade sig och såsom sannolikt äfven var fallet), som lade sig till schalen, tvingad dertill af nödvändigheten, var det väl rätt att kalla honom en skurk derför att han gjorde så, och borde vi inte hellre prisa det finkänsliga i hans beteende? Han var fattig, hvem kan kommendera korten? Men han ville inte låta sin hustru veta huru fattig han verkligen var; han kunde inte uthärda att hon skulle tro att det gått så långt att han af nödvändigheten tvangs att pantsätta hennes schal.
Hon, som hade så vackra lockar, klagade en dag helt plötsligt öfver att hon ådragit sig förkylning i hufvudet och började begagna mössa. En sommarafton, då hon och barnet och mrs Crump och Woolsey, likt fyra barn, skrattade och lekte tillsammans i mrs Crumps salon — upphittande de besynnerligaste lekar, i det nemligen den feta mrs Crump lekte kurragömma bakom soffan och Woolsey skrockade som en höna eller galde som en tupp och gjorde dessa obeskrifliga upptåg, som barnkära gentlemän pläga hitta upp för att roa de små, kom barnet midt under leken att häftigt rycka till sin mors mössa; den for af henne — hennes hår var afklippt ända intill hufvudet!
Morgiana blef röd i ansigtet som en pion och darrade af häftig sinnesrörelse; mrs Crump skrek: — Mitt barn, hvar är ditt hår? — Och Woolsey brast ut i en förskräcklig ed mot Walker, satte sin näsduk för ögonen och grät verkliga tårar
— Den infernaliska ka-ka karnaljen? — snyftade han och knöt sina näfvar.
Då han några dagar förut hade gått förbi Bower of Bloom, hade han sett Mossrose stå och kamma ut en korpsvart hårfläta och hålla upp den med ett egendomligt grin, likasom för att låta Woolsey få riktigt sigte på den. Skräddaren var då icke i stånd att förstå skämtet, men nu insåg han allt för väl hvad som hade händt. Morgiana hade sålt sitt hår för fem guinéer; hon skulle ha sålt sin ena arm, om hennes man hade bedt henne göra det. Vid närmare undersökning i hennes lådor befanns det att hon hade sålt nästan alla sina kläder; men barnets funnos likväl ännu i behåll. Det var derför att hennes man talade om föryttrande af en förgyld nål, som barnet hade, som hon hade skilt sig från de lockar, som förr utgjorde hennes stolthet.
— Jag ger er tjugo guinéer för det der håret, ni gemena plussiga skurk! — röt den lille skräddaren till Eglantine samma afton. — Tag hit det, eller dödar jag er mig...
— Mr Mossrose! mr Mossrose! — ropade den förskräckte parfymören.
— Åhå, hvad står på, mina gossar! Ramla på hvaran! Jag håller två mot en på skräddaren! — sade mr Mossrose, som tycktes helt road.
— Säg åt honom om håret sir.
— Aha! Det är således fråga om håret. Lugna er, ni min kära mästare, för mig skrämmer ni inte. Ni menar mrs Walkers hår, kan jag förstå. Ja, ser ni, hon sålde det till mig.
— Och en så mycket större skurk var ni, som köpte det. Vill ni sälja det för tjugo guinéer?
— Nej, — sade Mossrose.
— För tjugofem då?
— Jag kan inte, — sade Mossrose.
— Må fan ta er — jag ger er fyrtio se så!
— Jag skulle önska att jag hade behållit det, — sade den hebreiske gentlemannen med oförstäld ledsnad. — Eglantine har ännu i afton klädt ett fruntimmer der med.
— Ja, det var grefvinnan Baldenstern, den svenska hambassadörens fru, — sade Eglantine. (Hans hebreiska kompagnon var nemligen icke någon favorit hos damerna och skötte endast rörelsens penningaffärer.) — Och nu hoppas jag att ni ber om ursäkt för ert brutala uppförande, mr Woolsey.
Mr Woolsey svarade icke, utan gick rakt fram till Eglantine och knäppte med fingrarne så tätt under parfymörens näsa, att den senare störtade tillbaka och fick tag i klocksträngen. Mossrose brast ut i ett gapskratt, och skräddaren marscherade med majestätiska steg ur boden, med båda händerna instuckna under uppslagen på sin rock.
— Min bästa vän, — sade han kort derefter till Morgiana, — ni får inte på det der sättet uppmuntra er man i hans slöseri, och sälja bort kläderna på er kropp, på det att han ska få fråssa och spela gentleman i fängelset.
— Det är för hans helsas skull, stackars dyre Howard! — inföll mrs Walker. — Det är för hans brösts skull. Hvarenda skilling går åt för medikamenter och betalning åt läkaren!
— Ja, ja, men hör nu på hvad jag säger: jag är en rik man (detta var temligen öfverdrifvet, ty såsom yngre kompagnon i firman hade han just inte några inkomster att skryta med), och jag kan ganska väl komma ut med att anslå ett visst underhåll åt honom, medan han är i fängelset, och jag har också redan skrifvit till honom om den saken. Men om ni ger honom en enda skilling eller säljer en enda smula af det som tillhör er, så svär jag vid min själ och salighet att jag drar in hans underhåll, och ehuru mycket det än skulle kosta på mig, skall jag sedan aldrig mera besöka er. Ni skulle ju inte vilja göra mig olycklig, eller hur?
— Jag skulle vilja gå på mina knän för att tjena er, och måtte himlen löna er för er godhet, — sade Morgiana.
— Nå väl, i sådant fall måste ni ge mig ert löfte.
Och hon gjorde det.
— Och nu, — sade han, — vill jag säga er en sak: er mor och Podmore och jag ha slagit våra hufvuden tillsammans och kommit öfverens om på hvad sätt ni skulle kunna bereda er sjelf en rätt vacker inkomst, ehuru jag visserligen skulle önska att ni inte behöfde det; men nöden har ingen lag, säger ordspråket. Ni är den yppersta sångerska i verlden.
— Åh! — sade Morgiana högligen förtjust.
— Jag har åtminstone aldrig hört någon som sjunger som ni, ehuru jag inte är någon konstdomare. Podmore säger att han är säker på att ni skulle lyckas mycket bra och att ni lätt skulle kunna bli engagerad vid teatern eller att sjunga på konserter; och som er man aldrig lär komma att göra något, och ni har ett barn att underhålla, så måste ni gripa er an och sjunga.
— Ack, huru glad skulle jag inte vara att få betala hans skulder och återgälda allt hvad han gjort för mig, — utropade mrs Walker. — Tänk bara på huru han gaf mr Baroski tvåhundra guinéer för mina musiklektioner! Var det inte bra snällt af honom? Tror ni verkligen att jag skulle lyckas?
— Den der miss Larkins har ju gjort lycka på scenen.
— Den der lilla högaxlade, simpla varelsen! — säger Morgiana. — Om hon lyckats, så anser jag mig också kunna göra det.
— Hon skulle kunna jemföra sig i sång med Morgiana! — säger mrs Crump. — Jag skulle just vilja se henne försöka, jag. Hon är inte värd att snoppa ljuset åt min dotter.
— Nej, det tror jag också, — sade skräddaren, ehuru jag inte förstår mig på den saken; men om Morgiana kan göra lycka, hvarför skulle hon icke försöka.
— Ja, Gud ska veta att vi behöfva det, Woolsey, — utropade mrs Crump. — Och att få se henne på teatern har alltid utgjort mitt hjertas innerligaste önskan; — och äfven Morgiana hade sjelf alltid önskat detsamma, och denna önskan blef nu, då hon hoppades att på detta sätt kunna föda både man och barn, en kär pligt, och hon började åter att öfva sig från morgon till qväll.
Den hederligaste man och skräddare, som någonsin lefvat, lofvade nu, att i fall vidare undervisning blefve behöflig (ehuru han visserligen inte ansåg något sådant vara möjligt) han skulle låna Morgiana huru stor summa hon kunde behöfva till betalande af sina lektioner, och följaktligen gick hon på Podmores råd åter in i sångskolan. Baroskis institut kunde naturligtvis, efter hvad som passerat dem imellan, inte vidare komma i fråga, och hon stälde sig derföre under ledning af den utmärkte engelske kompositören sir George Thrum, hvars stora och vördnadsbjudande fru, lady Thrum, som var en riktig drake i allt hvad som rörde goda seder och anständighet, vakade öfver så väl mästaren som lärjungarna och var den strängaste beskydderska af qvinlig dygd så väl på som utom scenen.
Morgiana kom i ett lyckligt ögonblick. Baroski hade skaffat in miss Larkins vid teatern, under namn af Ligonier, och hon hade gjort en rätt vacker lycka och sjöng klassisk musik för en rätt hygglig publik, medan miss Butts, sir Georges sista elev, hade gjort fullständigt fiasko, och det rivaliserande huset var endast i stånd att mot den nya stjernan sätta upp miss M'Whirter, som, ehuru en gammal favorit hos publiken, nu hade förlorat sina högsta toner jemte sina framtänder och derföre just inte var någonting att bygga på.
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133—135.
