En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
Allt detta var också sant, med undantag af den franska figurantskan. Walker uppbar, i sin egenskap af herre och man, hela Morgianas aflöning och använde den såsom en gentleman egnar och anslår. Han gaf små läckra middagar, och spelade temligen ofta på Regentklubben; men hvad den franska figurantskan angår, måste det erkännas, att mrs Walker mycket hade misstagit sig; denna dam och kaptenen hade för länge sedan skilts åt; det var madame Dolores de Tras-os Mantes, som nu bebodde villan vid St. Johns Wood.
Men om man icke kan fritaga kaptenen från några små förvillelser af detta slag, så var han å andra sidan, då hans hustru genomreste landsorten, den mest uppmärksamma man, i det han gjorde alla hennes inköp och inkasserade hvarenda skilling, innan han tillät henne sjunga en enda ton. På sådant sätt hindrade han att hon blef lurad (såsom en person med hennes lätta och bekymmerslösa sinne annars utan tvifvel skulle blifvit,) af direktörer och snåla konsertgifvare. De reste alltid med fyra hästar; och Walker var tillbedd i hvart enda af Englands förnämsta hoteller. Kyparne fingo vingar då de hörde hans ringklocka; uppasserskorna fruktade att han var en stygg och farlig karl, och tyckte inte att hans hustru var så vacker som man skrek om; och hotellvärdarne föredrogo honom framför en hertig. Han prutade aldrig på deras räkningar, han! I sjelfva verket stego också hans inkomster under loppet af några år till omkring fyra tusen pund om året.
Master Woolsey Walker sattes i d:r Wapshots skola, hvilken han dock åter lemnade, efter mycket bråk å doktorns sida att få ut sina qvartaler och många klagomål öfver misshandling å gossens sida, samt sattes i skola hos hans vördighet mr Swishtail, som uppbar betalningen för gossens kost och undervisning af hans gudfar, som nu var hufvudman för firman Woolsey & komp.
Walker, i sin egenskap gentleman, nekar ännu att taga emot den hederlige skräddaren; men han har likväl icke, så vidt jag vet, ännu återbetalt denne hans utlagda penningar, såsom han hade hotat att göra, och som han sällan är hemma, så kan vår vän komma till Green Street så ofta han behagar; och han och mrs Crump och mrs Walker åka ofta i omnibusen till Brentford och taga med sig namnam och andra goda saker åt lilla Woolsey, hvilken skräddaren säger att han ämnar testamentera allt hvad han möjligen kan lemna efter sig.
Walkers ha inga flera barn; men då mrs Walker tager sig en promenad i parken, vänder hon alltid bort hufvudet vid åsynen af en låg kalesch, inuti hvilken sitter en dam med sminkade kinder och en hel mängd grant utstyrda barn med sin franska bonne, och hvilken dam, efter hvad jag hört sägas, skall heta madame Dolores de Tras-os-Montes. Madame de Tras-os-Montes för alltid en stor guldlorgnett till sitt öga då Ravenswings ekipage kör förbi, och kastar en hånfull blick inuti detsamma. De båda kuskarne utbyta alltid sluga och betydelsefulla vinkar med hvarandra, till dess madame de Tras-os-Montes nyligen antog en jättelik chasseur med stora polisonger och ett livré i grönt och guld, hvarefter de förutnämda båda herrarne inte mera känna igen hvarandra.
Ravenswings lif är en ständig triumf på scenen; och som hvarenda man på modet i hufvudstaden varit förälskad i henne, kan man lätt förstå hvilket vackert rykte hon har om sig. Lady Thrum skalle hellre dö än tala vid den olyckliga unga qvinnan; för öfrigt har Thrums en ny elev, som är en siren, utan dennas farliga egenskaper, som har en Venus gestalt och en sånggudinnas själ och som snart skall uppträda på scenen. Baroski säger: »Den lille Rafenschwing är lige petaken och kalen i mik som ferr!» Folk drager sig mycket för att mottaga henne i societeten; och då hon kommer på en konsert tör att sjunga och tager plats på en bänk, maka de dygdiga damerna åt sig i största hast, af fruktan att »den der menniskan» skall tilltala dem.
Walker går och gäller för att vara en godhjertad lefnadslustig och treflig karl, som inte är någon annans fiende än sin egen. Hans hustru är förskräckligt slösaktig, påstås det; och verkliga förhållandet är äfven att hennes man efter giftermålet, och trots hans hustrus stora inkomster, flera gånger varit häktad för skuld, men då tecknar hon under några papper, och så slipper han ut igen och är lika glad och treflig som förut. Han har för länge sedan visligen öfvergifvit alla merkantila spekulationer; i stället roar han sig med en liten raffel på aftonqvisten, sedan han tömt några oskyldiga buteljer till middagen. På fredagarna infinner han sig alltid på teatern för att uppbära sin frus aflöning, och detta är den enda affär han uträttar under veckans lopp. Han har fått en temligen ansenlig mage, färgar sitt hår och har högröda fläckar på kindbenen och näsan; med ett ord, han är numera temligen olik den kapter Walker som först intog Morgianas hjerta.
Eglantine har flyttat från sin präktiga butik ock har nu en tarflig bod vid Tunbrigd Wells. Då jag förlidet år kom der förbi, steg jag in och bad en korpulent och temligen sluskig herre, som stod och tittade i dörren, iklädd en fläckig nankinströja, att han skulle vara god och raka mig. Men han svarade mig: »sir, jag praktiserar inte i denna gren af yrket!» och gick tillbaka in i den lilla butiken. Det var Archibald Eglantine. Men ehuru hans lycka lidit skeppsbrott, har han dock ännu qvar sin kaptensuniform och dekorationen af Gyllene Skenets orden.
Postskriptum.
G. Fitz-Boodle, Esq., till O. Yorke, Esq.
Zum Tiereischen Hof, Coblenz, den 10 juli 1843.
Min bäste Yorke, — Ravenswings historia skrefs af mig för flera år tillbaka och jag ber nu att få göra följande tillägg:
Häromdagen, då jag satt och spisade min middag på ett förträffligt hotell, observerade jag en skallig herre klädd i blå rock med blanka knappar, som såg ut som en öfverste på half sold, och vid hans sida en dam och en liten tolf års gosse, hvilken den omnämde gentlemannen just höll på att traktera med ett helt fat bakelse med sylt. Ett stort äldre fruntimmer i en besynnerlig mössa med fladdrande band satt vid den yngre damens sida, och det var lätt att se att de voro engelskor, och jag tyckte mig redan förut ha gett deras ansigten.
Den yngre af damerna gjorde en lätt helsning, i det hon rodnade rätt vackert.
— Misstager jag mig, eller har jag den äran att tala vid mrs Ravenswing?
— Mrs Woolsey, sir, — sade herrn; — min hustru har för länge sedan lemnat teatern; — och härvid trampade mig den äldre damen i den besynnerliga mössan temligen hårdt på foten och nickade med hufvudet och de fladdrande banden på ett högst mystiskt sätt. Strax derefter stego de båda damerna upp från bordet, i det den äldre förklarade, att hon tyckte att hon hörde »lillan» gråta.
— Woolsey, min gosse, gå du med mamma, — sade mr Woolsey, klappande gossen på hufvudet. Den unge herrn lydde tillsägelsen, men tog med sig ett fat med maccaroni.
— Er son är en vacker gosse, sir, — sade jag.
— Det är min styfson, sir, — svarade mr Woolsey, och tillade derpå: — jag kände genast igen er, mr Fitz-Boodle, men ville inte nämna ert namn, af fruktan att uppröra min hustru. Hon tycker inte om att bli påmind om gamla tider, sir; hennes förra man, kapten Walker, gjorde henne mycket olycklig, som ni måhända hört talas om. Han dog i Amerika, sir, af det här fruktar jag (härvid pekade han på buteljen) och mrs W. lemnade teatern, innan jag drog mig från affärerna. Ämnar ni resa till Wiesbaden?
Samma afton såg jag deras ekipage rulla bort, under det gossen på kuskbocken ansträngde sig af alla krafter för att frambringa några toner ur postiljonens horn.
Det gläder mig att Morgiana slutligen blifvit lycklig, och jag skyndar mig att underrätta dig derom. Jag är nu stadd på resa till mitt gamla ungdomshem i Pumpernickel. Farväl!
Din tillgifne
G. Fitz-Boodle.
(Slut.)
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133—135, 137 138, 139, 141, 142.
