En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
— Min bästa kapten Walker, ni vill väl inte sätta min redlighet i fråga? Hvem var det som gjorde mrs Millingtons lycka — den ryktbara Millingtons, som nu samlat sina hundra tusen pund ? Hvem var det som drog fram Pappleton, den vackraste tenoren i Europa? Fråga den musikaliska verlden, fråga dessa stora artister sjelfva, och de skola säga er att de ha sir George Thrum att tacka för sitt rykte och sin förmögenhet.
— Det är ganska sannolikt, — svarade kaptenen lugnt. — Jag är fullkomligt öfvertygad att ni är en förträfflig lärare, sir George; men jag ämnar inte uppgöra mrs Walkers treåriga kontrakt med er så länge jag sitter här i fängelset.
— Men i Herrans namn, sir, — utropade sir George, — ni vill väl inte att jag ska betala edra skulder?
— Jo, det är just hvad jag vill, min gubbe lilla, — svarade kaptenen; — och en liten rund summa för egen räkning måste också ingå i affären — detta är mitt ultimatum; och nu önskar jag er en god morgon, sir ty jag har lofvat att deltaga i ett bollspel der nere.
Detta lilla möte uppskrämde i hög grad den värde riddaren, som gick hem till sin fru i ett tillstånd af nervös oro, förorsakad af kapten Walkers djerfhet och oförskämdhet.
Slangs möte med kaptenen utföll icke heller särdeles mycket bättre. Mr Walker var, efter hvad han sjelf sade, skyldig fyra tusen pund, men hans kreditorer kunde lätt förmås att åtnöja sig med fem shilling på pundet. Han ämnade icke tillåta sin hustru att antaga något slags engagement förr än hans kreditorer voro tillfredsstälda och till dess han egde en rund summa i sin hand att åter börja sitt lif med. »Och nu får ni göra bäst ni behagar, om ni vill göra upp saken eller inte.»
— Låt henne sjunga bara en enda qväll på försök, — sade mr Slang.
— Om hon sjunger en qväll och lyckas, skola kreditorerna inte nöja sig med mindre än fulla summan, — svarade kaptenen. — Jag ämnar inte låta henne, stackars varelse, arbeta för de der skurkarnes räkning! — tillade fången med varm känsla.
Slang lemnade kaptenen med vida större aktning för honom än han förut hade haft. Han var slagen af mannens käcka mod, som förstod att triumfera öfver motgångarna, ja, göra sjelfva olyckan till sin lyckas häfstång.
Mrs Walker blef genast befald att få ondt i bröstet. De tidningar, som omfattade mr Slangs interessen, beklagade på det innerligaste denna sjukdom, medan de blad, som stodo på den rivaliserande teaterns sida, förstorade den med en viss skadeglädje. — »Den nya sångerskan», sade det ena, »det der stora underverket, som Slang lofvat oss, är så hes som en korp.» — »Dr Thorax förklarar», skref en annan tidning, »att den strypsjuka, som så hastigt angripit mrs Ravenswing, hvars sång på Filharmoniska Sällskapets konsert väckte så lifligt uppseende, för alltid förstört hennes röst. Lyckligtvis äro vi icke i behof af någon ny primadonna, emedan denna plats, efter hvad tusentals personer hvarje afton medgifva, intages af miss Ligonier. Synglaset yttrade: »Ehuru några af våra vanligtvis väl underrättade kolleger förklarat mrs Ravenswings sjukdom vara strypsjuka, kunna vi likväl på goda grunder upplysa att den består i lungsot. I alla händelser är hennes tillstånd ganska betänkligt och vi frukta att hon neppeligen vidare kan komma sig. Meningarne äro delade rörande denna dams musikaliska talent; somliga påstå att hon är betydligt underlägsen Miss Ligonier, medan andra kännare förklara att denna senare dam icke är någonting så särdeles utmärkt. Denna fråga kan imellertid icke bli afgjord, så framt icke, hvilket vi anse för otroligt, hon blir så pass återstäld att hon kan göra sin debut; och äfven i sådant fall blir jemförelsen icke rättvis, så framt inte hennes röst återfår sin fulla styrka. Man kan betrakta dessa underrättelser, hvilka vi hemtat från särskilda källor, såsom fullt tillförlitliga.
Det var mr Walker sjelf, den listige och djerfve fången i Fleethäktet, som kokade ihop de notiser rörande hans hustrus helsa, hvilka stodo att läsa i Legonier's partis tidningar. Denna dams anhängare voro helt förtjusta, hvaremot kapten Walkers kreditorer stodo helt häpna då de läste dem. Äfven sir George Thrum blef förd bakom ljuset ock kom helt förskräckt till Fleetfängelset.
— Nu, min bäste sir, är tiden inne att göra upp med mina kreditorer, — sade mr Walker.
Saken blef också verkligen uppgjord. Med huru många procent af summan Morgianas mans glupska kreditorer åtnöjde sig kan göra detsamma; men saken är att hennes röst helt plötsligt återkom, då kaptenen väl blifvit utsläppt. Mulligans partis tidningar utbasunerade åter hennes lof; uppgörelsen med mr Slang var snart gjord; äfven med sir George Thrum kom man snart på klar fot, och den nya operan affischerades med ofantliga fetstilar och uppsattes med en lysande prakt.
Behöfva vi väl nämna hvilken lysande framgång »Röfvarens Brud» rönte? Alla Mulligans vänner inom pressen skyndade sig att följande morgon göra en sådan framställning deraf, att miss Ligonier och Baroski voro nära att dö af afund. Alla referenterne, som möjligen kunde komma ifrån, voro på teatern för att understödja sina vänners verk; alla skräddargesällerna på Lindsey, Woolsey & C:nis verkstad hade fått parterrbiljetter och applåderade af alla krafter. Alla mr Walkers vänner på Regentklubben sutto i sidologerna i hvita handskar; och i en liten loge för sig sjelfva sutto mrs Crump och mr Woolsey, alltför mycket upprörda för att kunna applådera — så upprörda, att Woolsey till och med glömde att nedkasta sin bukett, som han hade tagit med sig åt mrs Ravenswing.
Imellertid var det ingen brist på dylika trädgårdsalster. Man uppsamlade en hel skottkärra full med blommor, (hvilka följande dagen åter inkastades på scenen); och Morgiana, som stod der rodnande, flämtande och gråtande af rörelse, utfördes af mr Poppleton, den utmärkte tenoren, som hade bekransat henne med den vackraste af de inkastade blomsterkransarne.
När hon kom ut från scenen, skyndade hon fram till sin man och kastade sina armar kring hans hals. Mr Walker stod i en sidokuliss och kurtiserade mademoiselle Flicflac, som hade uppträdt i dansdivertissement, och han var förmodligen den enda karl på teatern, bland dem som åsågo omfamningen, på hvilken den ej tycktes göra det ringaste intryck. Äfven Slang kände sig rörd och sade med fullkomlig uppriktighet att han bra gerna skulle velat vara i Walkers ställe. Direktörens lycka var gjord, åtminstone för denna saison. Han medgaf det äfven för Walker, som samma afton uttog hälften af sin hustrus veckolön i förskott.
Det var som vanligt en stor soupé i foyern. Den förfärlige mr Bludyer visade sig i en ny rock med den välkända Woolseyska snitten, och den lille skräddaren sjelf och mrs Crump voro icke de minst lyckliga bland sällskapet. Men då Ravenswing fattade Woolseys hand och sade, att hon utan honom aldrig skulle varit der, såg mr Walker helt mörk ut och gaf henne i tysthet en vink om att det inte ginge an att hon i sin ställning uppmuntrade en så lågt stående persons hyllning. »Jag skall betala», — sade han stolt, »hvarenda skilling som vi äro skyldiga mr Woolsey, och jag skall fortfarande använda honom. Men du förstår väl, min vän, att man inte vid sitt bord kan taga emot sin skräddare.
Slang proponerade Morgianas skål i ett gripande tal, som framkallade hurrarop, skratt och snyftningar, sådana som endast teaterdirektörer äro i stånd att framlocka från de teaterns herrar och damer, som hos honom äro anstälda. Det var i synnerhet bland chorsångarne vid nedra ändan af bordet som man märkte den djupaste rörelsen; och de hade följande dagen ett möte, hvarvid voterades en silfverpjes åt Adolphus Slang, Esq., för hans utomordentliga förtjenst om det inhemska dramat.
Walker svarade på skålen för hans hustru. — Det var, — sade han, — det stoltaste och lyckligaste ögonblicket i hans lif. Han kände sig stolt öfver att ha uppfostrat henne för scenen, lycklig att tänka att hans uppoffringar och lidanden icke varit förgäfves, och att hans bemödanden för hennes skull krönts med en sådan framgång. I hennes och sitt eget namn tackade han sällskapet; och satte sig derefter ned och började åter att visa mademoiselle Flicflac sin speciella uppmärksamhet.
Derpå kom ett tal från sir George Thrum, till svar på Slangs skål för honom. Det var ungefär i samma syfte som Walkers tal, i det att båda dessa herrar tillräknade sig personligen förtjensten af att ha dragit fram mrs Walker. Han slutade med att säga, att han alltid skulle anse mrs Walker såsom sitt hjertas barn och älska och omhulda henne till sitt sista andedrag. Säkert är att sir George var temligen stortalig af sig denna afton, och han skulle utan tvifvel på hemvägen ha fått snubbor af sin äkta hälft, om inte dagens triumf hade tjenat honom till ursäkt.
Mulligans tal, såsom författare af libretton till »Röfvarens Brud», var mera än lofligt tråkigt. Det tycktes aldrig vilja taga något slut, helst när han kom på tal om Irland, som enligt hans tanke tycktes stå i ett oupplösligt sammanhang med musikens och teaterns interessen.
»Röfvarens Brud» gick förträffligt en lång tid. Dess melodier spelades på alla positiver, och Morgianas solopartier ljödo från allas läppar och inbragte sir George Thrum så många guinéer att han beslöt att låta gravera sitt porträtt, som ännu finnes i musikhandeln. Jag tror dock knappast att hans porträtt fick någon så synnerligt strykande afgång, hvaremot alla unga skrifvare och studenter hade Ravenswing i sina rum, framstäld än såsom Biondetta (röfvarens brud), än som Zuleima (i Bröllet i Benares), och än som Barbareska (i Tobolsk grufvor) — med ett ord, i alla hennes hafvudroler. I den senare pjesen kläder hon ut sig till uhlan, för att rädda sin far, som satt i fängelse, och Ravenswing såg så hänförande ut i pantaloner och gula stöflar, att Slang nödvändigt ville att hon skulle uppträda i kapten Macheatles rol, till följd hvaraf en brytning uppstod mellan primadonnan, och direktören.
Hon ersattes på Slangs teater af Snooks, rhinoceros-tämjaren, med sin hjord af vilda bufflar. Deras framgång var ofantlig. Slang gaf en soupé, vid hvilken hela sällskapet utbrast i tårar och, som vanligt, dagen derpå, voterade en silfverpjes åt Adolphus Slang, Esq., för hans utomordentliga förtjenst om det inhemska dramat.
Mr Walker yrkade på att hans hustru skulle ge vika i frågan om hennes uppträdande i kapten Macheatles rol; men i denna punkt och för den enda gången var Morgiana sin man olydig och lemnade teatern; och då Walker förbannade henne (enligt sin vana) för hennes afskyvärda egoism och den likgiltighet, hvarmed hon bortslösade hans förmögenhet, brast hon i tårar och sade att hon under årets lopp icke hade användt mera än tjugo guinéer på sig sjelf och barnet, att hennes teatersömmerskas räkning ännu var obetald, och att hon aldrig hade frågat honom huru mycket han hade slösat på den der avskyvärda franska figurantskan.
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133—135, 137 138, 139, 140.
