En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
— Nej, jag menade i courtage åt er.
— Nå ja, jag vill se till hvad jag kan göra. Min principal är inte omedgörlig, det är jag nästan säker på. Och hvad mig angår, så vet ni nog att jag inte har något att göra med affären och att jag endast går såsom en vän mellan er och honom. Det kan jag försäkra er på mitt hedersord.
— Ja, det vet jag allt för väl, min bäste sir.
De båda sista fraserna voro ingenting annat än simpla lögner. Parfymören visste ganska väl att mr Walker skulle stoppa de tio punden i sin ficka, men han var för loj och lättsinnig för att tänka på denna utgift och allt för rädd för att råka i oenighet med en så mäktig vän. Han hade också ganska riktigt redan tre gånger förut gifvit tio pund i dusör för prolongerandet af det ifrågavarande papperet, hvilket alltsammans, efter hvad han allt för väl visste, strök i mr Walkers plånbok.
Här kan läsaren nu till en del se hvad som menades med ordet »agentur» på mr Walkers dörr. Han var en mellanlöpare mellan penningemäklare och lånsökande, och vissa små summor stannade alltid hos honom vid affärens uppgörande. Han var agent för viner äfven och för platser, som man kunde erhålla genom mäktiga personers inflytande; han var äfven agent för åtskilliga bland teaterpersonalen, både herrar och damer, hvilka senares interessen i synnerhet lågo honom på hjertat. Sådana voro några af de sätt, hvarpå denne hedervärda herre förstod att skaffa sig sin utkomst, och om han, efter som han tyckte om att lefva högt, spel och alla slags nöjen, icke hade tillräckligt stora inkomster i jemförelse med utgifterna — nå väl, då satte han sig i skuld och gjorde upp sina affärer på samma sätt. Han var lika hemmastadd i Fleetfängelset som i Pall Mall och lika glad och munter på det ena stället som på det andra. »På det sättet tager jag verlden», brukade denne filosof säga. »Har jag penningar, så låter jag dem löpa; om jag har kredit, så lånar jag, och klämmer man efter mig, så ger jag in min stat och gör upp mina affärer.» Det var ett högst lyckligt och elastiskt temperament. Jag tror att det i trots af hans missöden och tvetydiga ställning icke fanns en man i hela England, hvars samvete var mera lugnt och hvars sömn var mera ljuf och ostörd än kapten Howard Walkers.
Medan han nu satt under mr Eglantines händer anspelade han på de omnämda »damerna», som denne sade sig vänta; sade att han var en slipad räf, en lycklig ost, och frågade honom om damerna voro vackra.
Eglantine ansåg att det just icke kunde skada att slå litet puder i ögonen på en gentleman, med hvilken han hade åtskilliga penningaffärer; och för att gifva kaptenen en förmånlig tanke om hans förmåga att betala och om hans utsigter för framtiden, sade han :
— Hör på, kapten, jag har mottagit hundra åttio pund af er, som ni varit så hygglig och skaffat mig. Inte sant, att ni har en vexel af mig på det beloppet?
— Jo visst, min goda man, det har jag visst det; och hvad sedan?
— Hvad sedan? Jo, jag håller fem pund mot ett att jag inom tre månader återbetalt denna summa.
— Får gå, fem pund mot ett. Jag antager vadet.
Detta hastiga antagande af det erbjudna vadet gjorde parfymören temligen förlägen, men som han icke skulle utbetala det förr än om tre månader, sade han äfven — får gå, — och fortsatte: — Hvad skulle ni säga om edra penningar blefvo återbetalda?
— Det är inte mina, utan Pike's.
— Må vara; om Pike blefve betald och hvarenda lapp, som jag har ute, blefve inlöst och den der satans Mossrose utvräkt, och jag och min bod så fria som luften?
— Åh, hvad säger ni? Är drottning Anna död? Och har hon testamenterat er en förmögenhet? Eller hvad är det annars för en lycklig vind som blåser?
— Det är bättre än drottning Annas eller någon annans död. Hvad skulle ni säga, om ni på samma plats der nu Mossrose sitter (jag skulle önska att Hin toge honom!) finge se det präktigaste 'ufvud i Heuropa? Ett fruntimmer, förstår ni — en qvinna så söt och vacker att man kan bli galen i henne, och som, jag är stolt att säga det, måhända snart kommer att heta mrs Heglantine och som kommer att föra fem tusen pund med sig i boet.
— Nå väl, Tiny, det kan verkligen kallas en god tur. Jag förmodar att ni då skulle bli i tillfälle att teckna på ett par små lappar åt mig, hvasa? Ni skulle inte glömma en gammal vän, eller hur?
— Nej, det gör jag inte. Jag skall alltid hålla en plats ledig vid mitt bord åt er, kapten; och jag 'oppas att jag mången gång ska få nöjet att se er under mitt tak.
— Nå, men hvad tror ni att den franska sömmerskan ska säga? Hon kommer visst att hänga sig i förtviflan, min kära Eglantine!
— Tyst för all del, inte ett ord om 'enne! Jag har nu stångat af mig 'ornen, ska jag säga er. Heglantine är inte längre den glada ungkarlen, utan en nykter och förståndig gift man. Jag önskar att ega ett hjerta, som besvarar mina känslor. Jag behöfver lugn och hvila. Jag är inte mera så ung som förr, det känner jag.
— Bah! — Ni är — ni är…
— Ja, ja, må så vara, men jag längtar efter ett eget bo, en hälft så öm; och jag skall skaffa mig det.
— Och tänker ni öfverge den klubb, som ni tillhör?
— Njurklubben? Ja, naturligtvis gör jag det. Ingen gift man borde vistas på sådana ställen, och åtminstone kommer inte jag att göra det. Jag tänker få mina njurar stekta hemma. Men tyst för all del, kapten; de ifrågavarande damerna…
— Aha, är det henne ni väntar? Ack, en sådan skälm!
— Ja, det är 'on och 'ennes mamma. Men var nu så god och lemna mig.
Men mr Walker beslöt inom sig att icke aflägsna sig förr än de älskvärda damerna hade infunnit sig.
Sedan nu mr Walkers skägg blifvit behörigen ordnadt, började han att i en intagande attityd framför spegeln ordna sin toilett, fäste sin jättelika kråsnål på ett tillfredsställande sätt uti långhalsduken och kastade slutligen en sista granskande blick på sin venstra favoritpolisong. Under tiden låg mr Eglantine utsträckt på en soffa i en vårdslös, men melankolisk ställning. Han hvirflade med ena handen den tång, hvilken han nyss hade begagnat på Walker och tummade med den andra på en af sina lockar — tänkande på Morgiana, och sedan på den revers, som var förfallen den 16 i denna månad, och sedan på en ljusblå sammetsväst med guldqvistar, i hvilken han såg helt oemotståndlig ut, och trafvade sålunda runtdt omkring i en liten cirkel af kärlek, bekymmer och fåfänga.
— Fanken i det! — tänkte mr Walker. — Jag är onekligen en rätt vacker karl. Man får inte hvar dag se ett par polisonger sådana som mina. Om någon kan se att mitt skägg är svärtadt, så vill jag bli…
I detta ögonblick öppnades dörren, och en stor och välmående dam med en lock i pannan, gul schal, grön sammetshatt med fjädrar, bottiner och en grå storblommig klädning — kort sagdt, mrs Crump och hennes dotter inträdde i rummet.
— Här äro vi nu; mr Eglantine, — ropar mrs Crump i en glad, förtrolig och skalkaktig ton. — Men kors i alla dar, det är ju en herre i rummet!
— Låt inte mig genera er, mina damer, — sade den nämda herrn med sitt vanliga intagande sätt. — Jag är en vän till Eglantine; inte sant, Egg? En gren af samma stam, eller hur?
— Jo, det är ni, — sade parfymören i det han skyndade fram till damerna.
— Ah, en hårfrisör? — frågade mrs Crump. — Nå, tänkte jag inte det; det ligger alltid hos gentlemen af ert yrke, mr Eglantine, någonting så gentilt, någonting, om jag så får säga, i högsta grad »distilleradt.»
— Ni gör mig stolt, min fru, — svarade den sålunda komplimenterade gentlemannen med stor sinnesnärvaro. — Vill ni tillåta mig försöka min skicklighet på er eller på mamsell, er älskvärda dotter? Jag är visserligen inte så skicklig som Eglantine, men jag är inte så bortkommen heller.
— Se så, inga tokerier, kapten, — inföll perukmakaren, som kände sig mindre angenämt stämd af sammanträffandet mellan kaptenen och hans kärleks föremål. — Han hör inte till yrket, mrs Crump. Det är min vän kapten Walker, och jag känner mig stolt öfver att kunna kalla honom min vän. (Afsides till mrs Crump.) — Det är en af de första sprättarna i staden — en riktig öfverdängare.
Med bästa humör upptagande mrs Crumps misstag, tog mr Walker en rulltång och lade i elden samt såg sig derefter om på damerna med ett så hänförande behag, att båda, sedan de nu fått kännedom hvad han var, rodnade och fnissade och voro helt belåtna. Mamma såg på Gina, och Gina såg på mamma, och så gaf mamma Gina en liten knuff i hennes veka lif och derpå utbrusto båda i skratt och skrattade såsom fruntimmer skratta och såsom de, efter hvad vi hoppas, alltid skola komma att skratta. Hvarför behöfver man just ha något skäl för sitt skratt? Låt oss skratta då vi äro skrattlystna, likasom vi sofva då vi äro sömniga. Och så skrattade mrs Crump och hennes mamsell-dotter af hjertons lust, och båda fäste oupphörligt sina stora svarta glänsande ögon på mr Walker.
— Jag ämnar inte lemna rummet, — sade han, i det han nu steg fram med den värmda tången i sin hand och försökte dra på en papperslapp med hela en professors skicklighet (ty saken var den, att mr Walker hvarje morgon brände sina ofantliga polisonger med den största skicklighet och omsorg). — Jag ämnar inte lemna rummet, Eglantine, min gosse. Mylady här tog mig för en hårfrisör och derföre, ser ni, har jag rättighet att stanna.
— Nej, det går aldrig an, — sade mrs Crump helt hastigt, blossande upp likt en pion.
— Jag tar på mig min peignoir, mamma, — sade unga miss, med en blick på den främmande herrn, och slog derefter ned sina ögon och rodnade i sin tur.
— Ja, men han kan inte få stanna, Gina, säger jag dig; tror du att jag skulle vilja inför en herre tiga af mig min…
— Mamma menar sin lösbena! — sade miss, i det hon hoppade upp och började skratta af all makt; hvarpå den hederliga värdinnan på Stöfvelknekten, som älskade ett godt skämt, om ock på sin egen bekostnad, äfven utbrast i skratt och sade att ingen, utom mr Crump och mr Eglantine, uågonsin sett henne utan den ifrågavarande prydnaden.
— Se så gå nu ni stygga, elaka menniska, — fortfor miss Crump — vänd mot mr Walker. — Jag vil höra »kuvertyren», och klockan är nu sex, och vi bli aldrig färdiga.
Men det sätt, hvarpå den unga damen sade »gå», innebar enligt den skarpsynte mr Walkers åsigt precis detsamma som »gå inte».
— Måhända vore det bäst att ni ginge, — inföll nu mr Eglantine, som verkligen kände sig allt mera besvärad och orolig öfden beundran, som hans sprättige vän uppväckte.
— Jag ska väl så fanken heller, Eggy, min pojke! Jag går bestämdt inte härifrån, förr än damerna fått sitt hår ordnadt. Sade ni mig inte sjelf att miss Crumps hår är det vackraste i Europa? Och tror ni att jag skulle gå härifrån utan att få se det? Nej, min själ, stannar inte jag gvar!
— Ni stygga, ledsamma, retsamma menniska! — sade miss Crump. Men på samma gång tog hon af sig sin hatt och hängde den på en af silfverljusstakarna, som stodo på mr Eglatines spegelbord (det var en svart sammetshatt, kantad med oäkta spetsar och med en krans af indisk krassa, konvolvler och violer) och sade derpå: — Var god och ge mig min peignoir, mr Archibald; — och mr Eglantine, som kunde göra allt i verlden för henne, då hon kallade honom Archibald, kom genast fram med det begärda plagget och svepte det omkring de fina, välformade axlerne på den unga damen, som nu tog af sig ett förgyldt band, som hon bar kring sin panna, tvenne förgylda hårkammar med oäkta rubiner och den kam, som höll nackhåret tillsammans. Då hon gjort detta, vände hon sina stora ögon mot främlingen, gjorde derpå en lätt skakning på hufvudet och lät regne ned en sådan flod af glänsande vågigt, tjockt, korpsvart hår, som skulle gjort mr Rowlands hjerta godt att skåda. Det böljade ned öfver miss Morgianas rygg, det böljade ned öfver hennes axlar, det böljade ned öfver den stol, på hvilken hon satt, och midt ur detta mörka, glänsande svall framtittade henne muntra, klarögda, rosiga anlete med ett triumferande leende, som tycktes säga: »Är jag inte nu den mest englalika varelse ni någonsin skådat»?
— Vid Gud är det inte det vackraste jag någonsin skådat! — utropade mr Walker med oförstäld beundran.
- ↑ Se n:r 111—112.
