Hoppa till innehållet

Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.


Fjerde kapitlet.

Hvaruti hjeltinnan får ännu en friare och gör en lysande figur i verlden.

Tvenne år ha förflutit sedan den festliga tillställningen i Richmond, hvilken började så fredligt och slutade med en sådan allmän uppståndelse. Morgiana kunde aldrig förlåta Woolsey hans röda hår eller låta bli att skratta åt Eglantines missöden; och ej heller kunde de båda herrarne försonas med hvarandra. Woolsey skickade också verkligen en utmaning till parfymören att möta honom på pistoler, men hvilken den senare afböjde med den ganska riktiga anmärkningen, att icke det tillhörde handtverkare att handskas med dylika vapen, hvarefter skräddaren proponerade att de skulle möta hvarandra i skjortärmarne och uppföra sig såsom män egnar och anstår, i närvaro af deras vänner på Njurklubben. Parfymören svarade härpå att han icke ville inlåta sig i dylika simpla transaktioner, hvilket gjorde Woolsey så desperat, att han svor på, att han skulle vrida om näsan på perukmakaren, så snart han infunne sig på klubben, hvilket åter gjorde att denne värde ledamots länstol fortfarande fick stå tom.

Woolsey sjelf infann sig reguliert vid hvarje sammankomst, men visade icke den munterhet och det goda lynne, som göra mäns sällskap angenämt på klubben. Vid sin ankomst brukade han säga åt vaktmästaren att »tala om för honom när den skurken Eglantine komme in»; derefter hängde han sin hatt upp på hängaren, kastade en hemsk blick omkring rummet och strök upp rockärmarne ända uppåt armbågen och sträckte och skakade sina finger och handlofvar, som om han gjorde sig färdig till det nämda omvridandet af sin fiendes näsa.

Sålunda förberedd satte han sig ned och rökte helt tyst sin pipa, stirrande rundt omkring och rusande upp och uppkaflande sina rockärmar så snart någon trädde in i rummet.

Ledamöterne på Njurklubben tyckte icke om detta uppförande. Bastard, fågelhandlaren, upphörde att komma. Hvad Snaffle angår, så försvann äfven han, emedan Woolsey ville göra honom ansvarig för Eglantines opassande uppförande och föreslog honon den duell, som den senare hade afslagit. På sådant sätt blef Snaffle bortskrämd från klubben. Inom kort tid försvunno allesammans, utom skräddaren och Tressle, som bodde nere vid samma gata, och desse två brukade sitta och blossa ur sina tobakspipor, en på hvardera sidan om Crump, värden på stället, lika tysta som indianchefer i deras wigwams. Det började bli allt mera rum för stackars gamle Crump i hans stol och hans kläder. Njurklubbens ledamöter äro gångna, och hvarför skulle han stanna qvar? En lördag kom han icke ned för att presidera på klubben (såsom han ännu tyckte om att kalla den) och följande söndag hade Tressle förfärdigat en likkista åt honom; och Woolsey, med begrafningsentreprenören vid sin sida, följde Njurklubbens oldfar till grafven.

Mrs Crump var nu allena i verlden. — Huru — allena? — säger någon oskuldsfull individ af mina respektive läsare. — Ack, min bäste sir, har ni så ringa kännedom af den menskliga naturen, att ni inte redan inser att Morgiana en vecka efter Richmonds-uppträdet gifte sig med kapten Walker? Detta gjorde hon naturligtvis i all tysthet, och efter ceremoniens slut kom hon trippande tillbaka till sina föräldrar, såsom ungt folk plägar göra på teatern, och sade: Förlåt mig bästa pappa och mamma! Jag är nu gift och här är min man, kaptenen.» Pappa och mamma förläto henne, såsom de naturligtvis borde göra; och pappa betalade ut hennes hemgift, den hon helt förnöjd bar hem till sin herre och man. Detta tilldrog sig flera månader före gamle Crumps frånfälle, och kaptenskan Walker befann sig på kontinenten med sin Howard, då denna sorgliga händelse egde rum, och deraf kom sig nu mrs Crumps enslighet och obeskyddade ställning. Morgiana hade icke på senare tiden särdeles ofta sett de gamle; och huru skulle väl också hon, som nu rörde sig i sin upphöjda sfer, kunnat i sitt nya, eleganta residens vid Edgeware Road mottaga den gamle värdshusvärden och hans maka?

Då Mrs Crump sålunda blifvit lemnad allena i verlden, kunde hon, efter hvad hon sjelf sade, icke uthärda att lefva i det hus der hon hade varit så värderad och så lycklig; hon sålde derföre sina näringsrättigheter, och fick genom denna försäljning och sin enskilda förmögenhet ihop en så stor summa att hon med en ränta af sextio pund kunde draga sig tillbaka till Sadlers Wells, der hon inackorderade sig hos mrs Serles. Hennes hjerta var brustet, sade hon; men icke desto mindre började vid pass nio månader efter mr Crumps död de forna granna blommorna som vanligt att blomma under hennes hatt; inom årets lopp var hon lika fin och parerad som någonsin och var nu nästan ingen enda qväll frånvarande från Wells eller andra dylika förlustelseställen, utan var lika säkert på platsen som logevaktmästaren. Ja, hon var ännu en ståtlig enka, och Fisk, en af hennes gamla flammor, så firad som Pantalon på Grimaldis tid, men som nu spelade père noble på Wells-teatern, föreslog henne att utbyta hennes namn mot hans.

Men detta förslag afböjde den värda enkan på det bestämdaste. Sanningen att säga, var hon förskräckligt stolt öfver sin dotter, fru kaptenskan Walker. De träffades icke så ofta i början; men alltimellanåt aflade dock mrs Crump ett besök hos de unga vid Connaught Square; och på de dagar då kaptenskan gjorde ett återbesök vid City Road, fanns det icke en enda af officianterna vid Wells, allt ifrån den första tragiska skådespelaren ända ned till springpojken, som icke blef underrättad om denna märkliga tilldragelse.

Vi hafva redan nämt att Morgiana bar hem sin förmögenhet i sin retikyl och leende lade penningarna i sin mans sköte; och läsaren, som redan känner mr Walker såsom en ogement sjelfvisk personage, torde måhända föreställa sig, att ett häftigt uppträde egde rum och att många eder och oqvädinsord gingo öfver hans läppar, då han fann att femhundra pund var allt hvad hans hustru egde, ehuru han väntade att få fem tusen med henne. Men för att säga sanningen, så var Walker vid denna tid nästan förälskad i sin vackra, rosenkindade, godhjertade, enkla hustru. De hade gjort en liten resa på fjorton dagar tillsammans, hvar under de varit utomordentligt glada och lyckliga; ock det var någonting så rättfram och rörande i det sätt hvarpå den goda, ömhjertade varelsen kastade allt hvad hon egde i hans sköte, i det hon på samma gång helsade honom med en hjertlig omfamning och önskade att det vore många tusen billioner, billioner gånger mera, så att hennes älskade Howard måtte kunna glädja sig deröfver, att karlen verkligen skulle varit en skurk ända i botten, om han kunnat vara ond på henne för hennes ringa gåfva; och så kyste han henne till gengäld och smekte hennes glänsande lockar och öfverräknade slutligen sedlarne med en temligen misslynt min och slutade med att inlägga dem i sin plånbok. I sjelfva verket hade ej heller hon någonsin fört honom bakom ljuset; Eglantine hade gjort det, och han hade i sin tur öfverlistat Eglantine; och så varma voro hans känslor för Morgiana vid denna tid att jag verkligen på heder och tro inte tror att han ångrade sin handel. För öfrigt utgjorde fem hundra pund i nya banknoter en summa penningar som kaptenen icke var van vid att hvarje dag handhafva; och som han var en frank, sangvinisk man, inbillade han sig att summan icke kunde taga slut och grubblade sedan på tusende sätt huru han skulle kunna föröka, och mångfaldiga den till ett stort kapital. Ack, har inte mången enfaldig själ på detta sätt undersökt fem stycken nya hundrapundsnoter och beräknat deras förmåga af uthållighet och fördubbling!

Detta ämne är imellertid för bedröfligt ett uppehålla sig vid. Låt oss höra hvad Walker gjorde, med sina penningar. Jo, han möblerade och inredde sitt förut omnämda hus vid Edgeware Road; bestälde sig en vacker servis, köpte en faeton och tvenne ponies, stadde ett par lifliga pigor och en betjentpojke — med ett ord, uppsatte ett så nätt, anspråkslöst och gentlemanlikt etablissement som egnar och anstår ett respektabelt ungt par vid deras inträde i lifvet »Jag har stångat hornen af mig», plägade han säga till sina bekanta; »för ett par år sedan skulle jag kanske sökt att briljera och väcka uppseende, men nu är klokheten min lösen; och jag har placerat hvar enda skilling af min hustrus femton tusen pund i hennes eget namn». Och det bästa beviset på att verlden hade förtroende för honom, är det faktum, att han icke betalade ett enda öre för hela sitt möblemang, sitt ekipage och sin servis; och så klok och omtänksam var han, att han, undantagandes för bomafgifter, postmärken och kronoutskylder, knappt hade tillfälle att vexla en enda fempundsnot af sin hustrus förmögenhet.

Saken var nemligen den att mr Walker hade beslutit att skapa sig en förmögenhet; och hvarest är väl detta lättare än i London? Är inte aktiemarknaden öppen för alla? Stiga och falla icke de spanska och amerikanska fonderna? För hvilket ändamål äro kompanier inrättade, om icke för att placera kapitalet i aktieegarnes och direktörernes fickor? I dessa kommersiella bestyr kastade sig nu den käcke kaptenen med stor energi och gjorde genast i början en eller annan lycklig träff och köpte och sålde så i rättan tid, att hans namn började få anseende på börsen och kunde ses på den tryckta listan öfver direktörerna till månget nyttigt och menniskovänligt företag, hvarpå aldrig är någon brist i London. Affärer på många tusen pund uppgjordes på hans agenturkontor, och aktier af stort värde köptes och såldes genom hans hand. Huru den stackars mr Eglantine plägade hata och afundas honom, då han från sin bod (firman hette nu Eglantine och Mossrose) dagligen såg kaptenen komma åkande i sin faeton och hörde huru han alltjämt steg allt högre på lyckans stege!

Den enda anledning mrs Walker hade till ledsnad och saknad, var den att hon så föga fick tillfälle alt njuta af sin mans sällskap. Hans affärer upptogo honom dagen i ända; hans affärer tvingade honom äfven att mången gång tidigt på aftnarne lemna henne allena, medan han (naturligtvis för affärernas skull) spisade middag med sina högmögende vänner på klubben och drack claret och champagne för samma ändamål.

Hon var en i hög grad godhjertad och enkel varelse och gjorde honom aldrig den ringaste förebråelse: utan då han kunde tillbringa en afton i hennes sällskap, var hon helt strålande af glädje och förtjusning, och då han någon gång åkte med henne i parken, var hon lycklig för en hel vecka efteråt. Vid dessa tillfällen och i sitt hjertas fullhet plägade hon fara till sin mor och berätta henne sina små lefnadsöden. »Howard åkte med mig i parken i går mamma» eller »Howard har lofvat att följa mig på operan», o. s. v. Och denna afton visste alla de fyrtio, som voro inackorderade hos mrs Serle och samtliga sujetterna vid Wells-teatern, vaktmästarne och tjenstehjonen inberäknade, att kapten och kaptenskan Walker voro i Kensington Gardens eller skulle ha markisinnan Billingsgates loge på operan. Och en qväll — ack, hvilken höjd af förtjusning! — Kaptenskan Walker visade sig i en privat loge på Wells. Det är hon med svarta lockarna och kaschmirschalen, eau de cologneflasan, svarta sammetsklädningen och paradisfågeln i hatten! O du min skapare! huru de alla agerade för henne, Gawler (förste tragikern) och allesamman, och huru lycklig mrs Crump var! Hon kysste sin dotter mellan alla akterne, hon nickade åt alla sina vänner på scenen och bakom kulisserna; hon presenterade sin dotter, kaptenskan Walker, för logevaktmästaren; och Melvil Delamere (förste komikern), Cauterfield (tyrannen) och den berömde Jonesini stodo allesammans ute på trappan och skreko efter kaptenskan Walkers vagn och svängde med hattarna och bugade sig, då den lilla faetonen for sina färde. Walker, i sina mustascher, hade kommit mot slutet af skådespelet och var inte litet belåten med alla de artigheter, som slösades på honom och hans fru.

Bland andra lyxartiklar, hvarmed kaptenen försåg sitt hus, få vi inte glömma ett omtala ett ofantligt piano. som upptog fyra femtedelar af kaptenskan Walkers lilla bakre salon och på hvilket hon ständigt var sysselsatt att öfva sig. Dag och natt, då Walker var borta (och detta hände snart sagdt hvarje dag och hvarje natt), kunde man höra — det, vill säga, hela gatan kunde höra — fruntimrets i n:r 23 drillar och löpningar och tremulunter, som man alltid får höra fruntimmer göra, då de öfva sig i sång. Gatan gillade icke detta ständigt uthållande buller, men grannar äro alltid svåra att göra till lags, och hvad skulle väl Morgiana ha tagit sig till, om hon upphört att sjunga? Det skulle vara grymt att stänga en trast i bur och på samma gång vilja hindra den att sjunga. Och så sjöng Walkers trast i sin lilla nätta bur vid Edgeware Road och kände sig icke olycklig.

(Forts.)

  1. Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120.