Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

Sedan det äkta paret varit gifta vid pass ett år, förde omnibusen, som går förbi både mrs Crumps hus, nära Wells och förbi mrs Walkers vid Edgeware Road, nästan hvarje dag den förstnämda damen till hennes dotter. Hon kom då kaptenen gått till sina göromål; hon stannade hos Morgiana qvar till middagen, som intogs på tu man hand klockan tu; hon åkte med henne i den lilla ponyfaetonen, men hon stannade aldrig qvar längre än till klockan sex. Hede hon inte spektakel att besöka klockan sju? Och dessutom kunde ju möjligen kapten Walker komma hem med någon af sina högt uppsatta vänner, och han grälade och svor alltid, då han fick se sin svärmoder i huset. Hvad Morgiana angår, var hon en af dessa hustrur, som uppmuntra despotism hos deras män. Hvad mannen säger, måste vara rätt, emedan han säger det; hvad han befaller måste genast förskräckt lydas. Mrs Walker aftstod hela sitt förstånd och sin vilja åt sin man. Huru kunde det komma sig? Före giftermålet hade hou varit en liten oberoende varelse, och hennes hjerna var vida bättre utvecklad än hennes Howards. Jag förmodar att det måste hafva varit hans mustascher, som skrämde henne och gjorde henne så ödmjuk.

Egoistiska män vinna ett sådant öfvertag öfver hustrur med mildt och fogligt lynne genom att mot dem iakttaga att strängt och oföränderligt uppförande: och om de händelsevis någon gång bevilja en liten ynnest, mottaga de stackars qvinnorna den med en så öfversvallande tacksamhet, som det aldrig skulle falla dem in att visa en herre och en man, som vore van att ge dem allt hvad de önskade. Häraf kom äfven att då kapten Walker lemnade sitt bifall till sin hustrus bön om att få taga sig en sånglärare, denne tyckte att hans ädelmod och frikostighet voro nästan öfvermenskliga, och föll sin mamma om halsen, då denna dam följande dagen infann sig, samt förklarade henne hvilken engel hennes elskade Howard var och hvad hon var skyldig en man, som hade tagit henne från hennes låga ställning och lyftat henne till hvad hon nu var! Hvad hon var, stackars själ! Hon var ingenting mer och ingenting mindre än hustru åt en vinglare och en gentleman af temligen tvetydigt slag. Hon mottog besök af sex damer bland hennes mans bekanta, fruarna till tvenne advokater, hans vexelmäklares hustru och ett par damer till, om hvilkas karakter vi göra bäst uti att tiga; och hon tyckte det vara en heder ett se sig så utmärkt, likasom om Walker hade varit en lord Exeter, som gift sig med en simpel piga, eller en ädel furste, som gift sig med en stackars liten Cendrillon, eller en majestätisk Jupiter, som nedstigit från himmelen för att fria till en Semele.

En dylik hustrurnas underdåniga vördnad för dåliga och sjelfviska män är för öfrigt icke någonting ovanligt; och deras uppoffring för dessa skapelsens herrar är verkligen mer ån beundransvärd. De öfverse sjelfva med samt öfverskyla inför andra deras många fel och svagheter, deras låga sjelfviskhet och brutala tyranni, och komma högst sällan underfund med hvilka futtiga och lumpna stackare dessa kaxar i sjelfva verket äro. Då jag ser »Midsommarnattsdrömmen» och hör det allmänna och högljudda skrattet åt huru Titania smeker Bottoms långe åsneöron, kan jag icke låta bli att tänka på, huru många manliga odjur blifva på samma sätt och med ungefär lika stort skäl smekta och bortkelade af sina Titanior; huru dessa vyssja dem till sömns på sina knän och framkalla hundrade af hemmets hulda, leende elfvor för att kittla deras grova sinnen och tillfredsställa deras plumpa smak! Och en välsignad sak är det, att icke någon elak och skalkaktig Puck öppnar deras ögon och visar dem deras dårskap. Till hvad nytta vore väl också detta? Nej må de så gerna lefva i sin villa! Jag känner sjelf en älskvard sötnos, som troligen kommer att läsa detta, utan att ha den ringaste aning om att det just är skrifvet à propos henne.

Men vi återvända till mrs Walker. Hvilken ofantlig massa af tid och energi slösade hon icke nu i sin ensamhet på odlandet af sin musikaliska talent, och som hon, såsom vi förut omnämnt, hade en ganska vacker och stark röst, förvärfvade hon sig snart en ganska utmärkt skicklighet i att använda densamma. Först hade hon till lärare lille Padmore, den feta chormästaren vid Wells-teatern och som hade lärt hennes mor att sjunga den der »tink a tink» sången, hvilken allt ifrån första stunden hade blifvit så omtyckt. Han lärde henne väl och säkert de första grunderna och bad henne sluta med alla de ballader och visor, som förr hade utgjort hennes hjertas förtjusning och sedan han bragt henne till en viss punkt af skicklighet, sade den hederlige lille chormästeren att hon borde skaffa sig en ännu bättre lärare och skref ett bref till kapten Walker (inneslutande sin lilla räkning), i hvilket han på det mest smickrande sätt yttrade sig om hans frus framsteg och uppmanade honom att låta henne taga lektioner för den berömde Baroski. Kapten Walker afskedade således Padmore och engagerade signor Baroski för ett rätt vackert honorarium, hvilket han också icke underlät att låta sin hustru få veta. Och han var äfven ganska riktigt skyldig Baroski sina hundratjugo guinéer, då han kom… Men vi skola inte gå berättelsen i förväg.

Lille Baroski har komponerat operan Eliogabalo och oratoriet Purgatorio, som gjorde ett så ofantligt uppseende, samt en otalig massa sånger och dansmusik. Han är tysk till börden och visar en så påfallande förkärlek för fläsk och korv och går så reguliert i kyrkan, att jag är öfvertygad att det inte ligger någon sanning i pratet att han skulle tillhöra den mosaiska trosbekännelsen. Han är en liten fet man med krokig näsa och svarta polisonger och kolsvarta, tindrande ögon och fullt med ringar och juveler på fingrarna och hela sin person, samt med stora uppvikta manschetter. Hans stora händer (som han kan spärra ut öfver halfva pianot och framkalla dessa starka effekter på instrumentet, för hvilka han är så berömd) äro inneslutna i citrongula handskar, nya eller tvättade för dagen. (I parenthes sagdt, skulle det vara eget att veta, hvarföre så många herrar med grofva, röda handlofvar och stora händer envisas att nyttja hvita handskar!) Endast Baroskis handskar måste kosta honom en liten förmögenhet; men då man frågar honom derom, svarar han med ett skalkaktigt grin: — »Ah, snicksnack! Fet ni tå inte, att jak har en lille sömmerska, som låta mik få tem för ett micke kodt bris?» Han rider i parken, har en präktig våning i Dover Street och är medlem af Regent-klubben, der han väcker mycken munterhet bland ledamöterna genom sina otaliga historier om hans framgångar hos damerna, för hvilka han också ständigt har ett förråd af spektakel- och operabiljetter i beredskap. Hans ögon tindra och hans lilla hjerta klappar då en lord talar vid honom; och man vet att han förslösat rätt vackra summor på att bjuda unga telningar af ädelt blod på middagar och supéer. — »I min bolitick,» säger han, »är jak konserfatiff änte i potten.» Kort sagdt, han är en narr, men det oaktadt begåfvad med en rätt vacker talang i sitt yrke.

Denne gentleman företog sig således att fullända mrs Walkers musikaliska uppfostran. Han förklarade sig genast alldeles »petaken i hennes kåfvor», fann omfånget af hennes röst »mirakulöst» och förklarade att hon skulle bli en sångerska af första rangen. Lärjungen var villig och läraren utomordentligt skicklig, och följaktligen gjorde mrs Walker högst utmärkta framsteg, ehuru den hederliga mrs Crump, som plägade öfvervara sin dotters lektioner, för sin del plägade puttra litet öfver metoden och de ändlösa öfningar hon, Morgiana, måste genomgå. På hennes tid gick det till på helt annat sätt, sade hon. Incledon förstod sig icke på musik, men hvem kunde väl nu sjunga så väl som han? Nej, tacka vet jag då en god engelsk ballad — den var tusen gånger vackrare än alla Figaro's och Semiramider.

I trots af hennes inkast fortsatte likväl mrs Walker med förvånande ihärdighet och godt lyene den metod, som hennes sånglärare hade meddelat henne. Så snart hennes man begaf sig till City på morgonen började hennes öfningar; om han var borta till middagen fortsatte hon dem ytterligare på eftermiddagen. Men det tjenar ingenting till att här närmare detaljera hennes musikaliska studier. Ingen kan ha närmare observerat personer, som egne sig åt musik, utan att på samma gång ha lagt märke till den ofantliga energi de utveckla under sina ansträngningar, och ingen familjefar, som har döttrar, kan gerna ha undgått att till sin förtviflan ha hört det pianoklinkande och de tonskalor, af hvilka huset genljuder från morgon till qväll; och vi kunna derföre utan vidare undersökningar föreställa oss huru vår hjeltinna var sysselsatt vid denna period af sitt lif.

Walker var förtjust öfver hennes framsteg och gjorde allt, utom att betala Baroski, hennes lärare. Vi veta hvarför han icke betalade. Det låg i hans natur att icke betala räkningar, annat än i yttersta nödfall. Men huru kom det sig att icke Baroski dref honom till denna ytterlighet? Jo, emedan han, ifall han erhållit sin betalning, skulle ha förlorat sin lärjunge, och emedan han älskade sin lärjunge högre än penningarna. Hellre än att förlora henne skulle han sjelf velat betala dessa lektioner. Det hände ibland att han lät någon högt uppsatt person vänta på sig, men hos henne var han alltid påpasslig; och för att säga sanningen rent ut, han var lika förälskad i henne, som Woolsey och Eglantine förut hade varit.

»Fid den odödlige Kuden!» plägade han säga; »den der lille farelsen köra mick kalen med sin pligsamhet och sin iskalle kelt! Men finte pare, jak inom sex fickor kunna få far ende tam på knä för mik; och ni ska få se fat jak köre met min lille Morkiana.» Han uppvaktade henne punktligt hvarenda dag under sex veckors tid, men det oaktadt hade han ändock ej fått Morgiana på knä framför honom; han uttömde alla sine bästa »gomplimenter», och likväl syntes hon aldrig vilja upptaga dem annat än på skämt. Och naturligtvis blef han endast så mycket mera betagen i den älskvärda varelsen, som var så retsamt glad och skrattade så godt och muntert att hans hjerta ville brista.

Benjamin Baroski var en af den musikaliska veridens i London förnämsta prydnader; han tog en guiné för en treqvartstimmas lektion utom hus, och han hade dessutom en skola i sitt eget residens, dit elever samlades till betydligt antal och utgjorde denna sällsamma blandning, som man alltid ser på dylika undervisningsplatser. Der funnos mycket oskyldiga unga damer med sina mammor, hvilka med darrande brådska skjutsade dem till andra ändan af rummet, då vissa tvetydiga damer af yrket gjorde sitt inträde. Der var miss Grigg, som sjöng vid Foundling, och mr Johnson, som sjöng på Eægle Tavern, och madame Fioravanti (en mycket tvetydig karakter) som sjöng ingenstädes, men alltid kom ut från italienska operan. Der var Lumley Limpiter (lord Twedledales son), en af de yppersta tenorerna i staden, som man hade hört sjunga på hundratals konserter tillsammans med sångare till yrket; och jemte honom var der äfven kapten Guzzard vid gardet, med sin förskräckligt djupa bas och som delade applåderna i Baroskis skola med mr Bulger, dentisten vid Sackville Street, som försummade sina tandrader och guldplåtar för sin röst, i likhet med hvarje olycklig individ, som blifvit anfäktad af musikmanien. För öfrigt fanns der ett halvt dussin tafatta, bleka guvernanter och sångerskor till yrket, med vända klädningar och urblekta hårband under små halfslitna hattar — stackars olyckliga varelser, som gåfvo ut sin sista styfver för att kunna säga sig vara elever af den store Baroski, och sålunda få egna elever eller anställning vid theatrarnas körer.

Det lilla sällskapets primadonna var miss Amalia Larkins, Baroskis egen utvalda elev, för hvars framtida rykte den utmärkte mästaren satte sitt eget i pant, hvars inkomster han skulle dela och som han till den ändan hade arrenderat af hennes far, en högst aktningsvärd polistjensteman, och nu, genom sin dotters talang, en ganska förmögen man. Amalia är blond och blåögd, hennes hy är hvit som snö, hennes lockar halmgula, hennes växt — men hvarför beskrifva hennes växt? Har inte hela verlden sett henne på de kungliga theatrarna och i Amerika under namn af miss Ligonier?

(Forts.)

  1. Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122.