Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
92[kap. v.
bahia blanca.

något trängande tillfälle. Kaziken sprang upp på en af dessa, en gammal hvit häst och tog med sig sin lilla son. Hästen hade hvarken sadel eller betsel. För att undvika kulorna red indianen på det sätt, som är eget för hans nation, nämligen med ena armen kring hästens hals och endast ett ben på hans rygg. När han så hängde på en sida, såg man honom klappa hästens hufvud och tala till honom. Förföljarne ansträngde sig på allt sätt för att upphinna honom; befälhafvaren bytte tre gånger om häst, men allt förgäfves. Den gamle indianen och hans son undkommo och blefvo fria. Hvilken vacker tafla man kan bilda i sin fantasi: den gamle mannens nakna, bronslika gestalt med sin lilla gosse, liggande likt Mazeppa på den hvita hästen och sålunda lemnande sina förföljares skara långt bakefter sig!

Jag såg en dag en soldat slå eld med en flintbit, hvilken jag genast igenkände såsom ett stycke af en pilspets. Han sade mig, att den hade hittats nära ön Cholechel och att de ofta plockades der. Den var mellan två och tre tum lång och således dubbelt så lång som de, hvilka nu begagnas på Eldslandet. Den var förfärdigad af halft genomskinlig, mjölkhvit flinta; men spetsen och hullingarne hade med flit blifvit afbrutna. Det är bekant att inga pampas-indianer nu begagna bågar och pilar. Jag tror att en liten stam i Banda Oriental gör ett undantag; men de äro vidt skilda från pampas-indianerna och bo tätt invid de stammar, som bebo skogarne och lefva till fots. Det tyckes derföre som dessa pilspetsar äro fornsaker, hvilka härröra[1] från indianerna före den stora förändring i deras lefnadssätt, som blef en följd af hästens införande i Sydamerika.



  1. Azara har till och med betviflat att pampas-indianerna någonsin nyttjade bågar.