skiftning. Till följe af hvad man varit van att se på andra ställen, väntar man sig att i grannskapet af ett högt och brant berg finna en kuperad trakt öfverströdd med stora klippblock. Här visar naturen, att den sista rörelsen, innan hafsbottnen förvandlats till tort land, stundom kan vara ytterst lugn. Under sådana förhållanden ville jag gerna veta huru långt från moderbergarten man kunde finna några småstenar. På stränderna vid Bahia Blanca och nära nybygget funnos några qvartsstycken, hvilka säkert måste hafva kommit från dessa berg; afståndet är nio mil.
Daggen, som under den första hälften af natten vätte sadeltäckena, under hvilka vi sofvo, befans frusen på morgonen. Ehuru slätten skenbart är vågrät, hade den oförmärkt stigit till en höjd af emellan 8—900 fot öfver hafsytan. Om morgonen (d. 9 september) bad vägvisaren mig gå upp för närmaste ås, hvilken han ansåg böra leda mig till de fyra spetsar, som kröna toppen. Det var mycket tröttsamt, att klättra upp för sådana skrofliga klippor. Sidorna voro så inskurna, att de framsteg jag gjorde på fem minuter förlorade jag ofta på de nästa fem. När jag slutligen uppnådde kammen af åsen, blef jag mycket sviken i min förväntan, då jag fann en djup dal, hvilken låg lika lågt som slätten, skära kedjan itu på tvären och skilja mig från de fyra spetsarne. Denna dal är mycket smal, men flatbottnad, och är en mycket gen ridväg för indianerna, emedan den sammanbinder slätterna på norra och södra sidan om bergåsen. Sedan jag hade kommit ned och höll på att gå tvärt öfver passet, såg jag två hästar beta. Jag hukade mig genast ned i det höga gräset och började speja. Men då jag icke kunde se någon skymt till några indianer, gick jag försigtigt vidare på min nya bergsklättring. Det var sent på dagen och denna del af berget var brant och skroflig liksom den andra. Klockan två var jag på spetsen af den andra bergstoppen, men kom med yttersta svårighet dit; ty för hvar trettionde aln fick jag kramp i öfre delen af båda låren, så att jag fruktade att jag icke skulle bli i stånd att komma ned igen. Det blef också nödvändigt att återvända på en annan väg, då det ej kunde komma i fråga, att gå öfver åsen. Jag blef derföre tvungen att afstå från de begge högre spetsarne. Som de voro endast obetydligt högre och jag hade ernått mitt geologiska syftemål, ansåg jag försöket ej var värdt faran af någon vidare ansträngning. Jag förmodar att orsaken till krampen var det plötsliga ombytet af muskelverksamhet, från en häftig ridt till ett ännu ansträngdare klättrande. Det är en lärdom, som förtjenar att ihågkommas, emedan ett dylikt krampanfall vid åtskilliga tillfällen skulle kunna förorsaka många obehag.
