följeslagare på dessa ödsliga slätter, gamarne, under det de sutto på några närbelägna klippor, med sjelfva sitt tåliga väntande ville säga: ”Ack, när indianerna komma, få vi ett kalas”.
På morgonen foro vi alla ut på jagt, och ehuru vi icke gjorde någon stor fångst, hade vi likväl några lifvade parforçejagter. Kort efter sedan vi begifvit oss af, delade vi oss och uppgjorde så våra planer, att vi alla på bestämd tid (hvilken de med mycken skicklighet gissa sig till) skulle från olika håll råkas på en slät fläck och sålunda drifva tillhopa de vilda djuren. En dag for jag ut på jagt vid Bahia Blanca, men jägarne redo der endast i en båge, i det hvar person var på ungefär 1500 fots afstånd från den andra. Då en vacker strutshane hade blifvit kringgången af de främsta ryttarne och försökte komma undan åt ena sidan, förföljde gauchos honom med hejdlös fart i det de tumlade om sina hästar med den beundransvärdaste skicklighet och hvar man svängde kulorna kring sitt hufvud. Slutligen kastade den främste dem, hvirflande genom luften; och i ett nu rullade strutsen flera hvarf omkring med benen säkert hopsnörda af remmen.
Slätterna öfverflöda på tre slags rapphöns[1], af hvilka två äro stora som fasanhönor. Deras fiende, en liten vacker räf, var äfven ovanligt talrik, så att under loppet af en dag sågo vi ej mindre än fyrtio eller femtio. De uppehöllo sig vanligtvis i närheten af sina jordkulor, men hundarne dödade en. När vi återvände till postan, funno vi två man återkomna, som jagat för sig sjelfva. De hade dödat en puma och hade funnit ett strutsbo med tjugusju ägg; och då hvart och ett af dessa sades väga lika mycket som elfva hönsägg, erhöllo vi från detta enda bo lika mycken föda som 297 hönsägg skulle hafva lemnat.
Den 14 september. — Då de soldater, hvilka tillhörde nästa posta, ämnade återvända och vi tillsamman skulle utgöra ett sällskap af fem beväpnade personer, beslöt jag att icke afbida de väntade truppernas ankomst, oaktadt min värd, löjtnanten, sökte öfvertala mig att stanna. Då han hade varit mycket förbindlig, i det han icke blott försett mig med lifsmedel, utan äfven lånat mig sina egna hästar, ville jag lemna honom någon vedergällning. Jag frågade derföre min vägvisare, om jag kunde göra detta, men han afrådde mig derifrån, emedan det enda svar jag skulle få sannolikt blefve: ”Vi ha kött åt hundarne i vårt land och förvägra det derföre icke heller åt en kristen”. Man får icke tro att rangen af löjtnant i en sådan armé skulle på något vis vara
- ↑ Två arter af slägtet Tinamus och Eudromia elegans d’Orbigny, hvilken kan kallas för en rapphöna endast till följe af sitt lefnadssätt.
