med en sådan kraft, att han kullkastades och för en stund låg sanslös. Sedan Luciano talat med honom, fick han gå sin väg. Han berättade oss, att hans ben voro märkta med stora valkar, der remmarne hade snott sig omkring dem, liksom om han hade blifvit slagen med en piska. Vid middagstiden anlände två män, som medförde från närmaste posta ett paket, hvilket skulle fortskaffas till Rosas, så att utom dessa tvenne, vårt sällskap denna afton bestod af min vägvisare, jag sjelf, löjtnanten och hans fyra soldater. De senare voro underliga varelser; den första en vacker, ung neger, den andra half indian och half neger; och de begge öfriga af obestämd ras, nämligen en gammal mahognyfärgad chilenisk grufarbetare och en som var något af en mulatt; men aldrig förr såg jag två bastarder med så vedervärdiga ansigtsuttryck. När de om qvällen sutto kring elden och spelade kort, gick jag på litet afstånd för att betrakta denna Salvator Rosas-scen. De sutto under en låg klippa, så att jag kunde se ned på dem; rundtomkring lågo hundar, vapen, qvarlefvor af strutsar och hjortar, medan deras långa spjut voro nedstuckna i marken. Längre bort i den mörka bakgrunden stodo deras hästar tjudrade, för att genast vara till hands i händelse af något plötsligt alarm. Om någon af hundarne genom sitt skall bröt tystnaden, gick en soldat genast från elden och lade sitt hufvud tätt intill marken, för att sålunda långsamt genomspana synranden. Äfven om den högljudda terutero uppgaf sitt skri, uppstod ett afbrott i samtalet och för ett ögonblick nedlutades alla hufvuden något.
Hvilket ömkligt lif synas oss dessa män icke föra! De voro åtminstone fem mil från postan Sauce och, efter det omförmälda af indianerna begångna mordet, tio från en annan. Man förmodar att indianerna gjort sitt anfall midt i natten; ty mycket tidigt följande morgon efter mordet, såg man lyckligtvis huru de nalkades denna posta. Här undkom emellertid hela truppen med sina hästar; i det en hvar tog sin egen väg och dref med sig så många hästar, som han var i stånd att sköta.
Den af tistelstjelkar uppförda lilla koja, i hvilken de sofvo, utestängde hvarken blåsten eller regnet, och hvad det sistnämda beträffade, var takets enda verkan den, att genom sammanhopning göra dropparne större. De hade intet att äta utom hvad de kunde fånga, såsom strutsar, hjortar, bältdjur o. s. v. och deras enda bränsle var de torra stjelkarne af en liten växt, som var snarlik en aloe. Dessa mäns enda njutning var att röka små papperscigarrer och suga maté[1]. Det föreföll mig som om menniskans ständige
- ↑ Ett slags té som växer i Paraguay.
