Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6[kap. i.
st. jago. — cap verds-öarne.

afsöndring, som utsipprar öfver hela hans kropp, en häftig, stickande känsla, lik den, som väckes af Physalia eller maneter.

Jag roade mig flera gånger med att gifva akt på lefnadsvanorna hos en Octopus eller bläckfisk. Ehuru mycket vanliga i de vattenpussar, som lemnades efter ebben, voro de ingalunda lätta att fånga. Medelst sina långa armar och sugvårtor kunde de draga in sin kropp i mycket trånga springor, och när de voro så fästade, fordrades det mycken kraft för att få dem derifrån. Ibland åter foro de med stjerten förut hastigt som en pil från ena sidan af vattenpussen till den andra, hvarvid de på samma gång uppgrumlade vattnet med sitt mörka, kastanjebruna bläck. Dessa djur undgå äfven upptäckt genom en mycket ovanlig, kameleontlik förmåga att skifta färg. De tyckas vexla sina färger efter beskaffenheten af den botten, öfver hvilken de gå. I djupt vatten var färgtonen brunaktig purpur, men när de lades på land eller i grundt vatten, förändrades denna mörka färg till gulgrönt. Mera noga undersökt bestod denna färg af grått med talrika små fläckar af ljusgult. Den förra färgen vexlade i styrka, den senare försvann helt och hållet och återkom ånyo. Dessa förändringar åstadkommos på det viset, att skyar skiftande i en färgton emellan hyacintrödt och kastanjebrunt oupphörligt gingo öfver hudytan. Om någon kroppsdel utsattes för en svag galvanisk stöt blef den nästan svart; en liknande verkan, fast i mycket mindre grad, åstadkoms om huden rispades med en nål. Dessa skyar eller rodnader, som de skulle kunna kallas, påstår man alstras af den skiftesvisa utvidgningen och sammandragningen af små blåsor, hvilka innehålla olikfärgade vätskor.

Denna bläckfisk visade sin kameleontlika förmåga så väl under simmandet, som då han stod stilla på bottnen. Det var rätt roligt att se de olika konstgreppen af ett dylikt hafsdjur, som tycktes vara fullkomligt medveten om, att jag gaf akt på honom och derföre sökte undgå upptäckt. Han förblef en stund orörlig och framskred derefter förstulet en tum eller par, lik en katt efter en råtta, hvarvid han stundom skiftade färg. Han fortfor sålunda till dess han hunnit till ett djupare ställe, då han ilade bort, lemnande en mörk bläckstrimma efter sig, för att dölja det hål, i hvilket han krupit.

Under det jag letade efter hafsdjur, med hufvudet ett par fot öfver den klippiga stranden, helsades jag mer än en gång af en vattenstråle, åtföljd af ett svagt knarrande läte. Till en början kunde jag icke begripa hvad det var, men efteråt fann jag, att det var denna bläckfisk, hvilken, ehuru dold i ett hål, sålunda ofta ledde mig till att få reda på sig. Att han eger förmågan