Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1832.]7
st. pauls-klipporna.

att utspruta vatten är otvifvelaktigt och det föreföll mig, som kunde han taga säkert sigte genom att rikta sifonen eller röret på undre sidan af kroppen. Emedan dessa djur hafva svårt att bära upp sitt hufvud, kunna de icke lätt krypa, när de läggas på marken. Jag märkte att en, som jag hade i kajutan, var svagt fosforglänsande i mörkret.


St. Pauls-klipporna. Under färden öfver Atlantiska hafvet lade vi, morgonen den 16 februari, bi tätt invid ön St. Paul. Denna klippgrupp är belägen på 0°58' nordlig bredd och 29°15' vestlig längd. Den ligger 90 mil från Amerikas kust och 60 från ön Fernando Noronha. Den högsta punkten ligger blott 50 fot öfver hafsytan och hela omkretsen är ej fullt en åttondedels mil. Denna lilla punkt stiger tvärbrant upp ur verldshafvets djup. Dess mineralogiska sammansättning är icke enkel; på somliga ställen är klippan af en hornstensartad, på andra af fältspatsartad natur, inneslutande smala serpentin-ådror. Det är ett anmärkningsvärdt förhållande, att alla de talrika små öar, som ligga långt från de stora fastlanden, i Stilla, Indiska och Atlantiska hafven, med undantag såsom jag tror, af Seychellerna och denna lilla klippgrupp, bestå antingen af korallkalk eller af vulkaniska bergarter. Dessa oceaniska öars vulkaniska natur är tydligen en utsträckning af den lagen och en verkan af samma orsaker, vare sig kemiska eller mekaniska, hvilka föranleda, att en öfvervägande mängd af de nu verksamma vulkanerna äro belägna antingen nära hafskusterna eller bilda öar midt i hafvet.

St. Pauls-klipporna visa på afstånd en glänsande hvit färg. Detta härrör till en del af spillningen från en ofantlig mängd sjöfåglar och till en del af ett öfverdrag af ett hårdt, glänsande ämne med en perlemorartad glans, hvilket är innerligt förenadt med klippornas yta. När man undersöker detta med ett förstoringsglas, befinnes det bestå af talrika, ytterst tunna lager, ehuru hela dess tjocklek utgör endast omkring en linie. Det innehåller många djurämnen och dess uppkomst härrör tvifvelsutan af regnets eller vågstänkets inverkan på fågelspillningen. Under några obetydliga guanolager på Ascension och på Abrolhos fann jag vissa droppstenslika, greniga kroppar, tydligen bildade på samma sätt som dessa klippors tunna, hvita beklädnad. De greniga kropparne liknade till sitt allmänna utseende så nära vissa Nulliporer (en familj af hårda, kalkhaltiga hafsväxter) att jag, när jag nyligen hastigt såg öfver min samling, icke märkte skilnaden. Grenarnes klotlika spetsar hafva ett perlemorlikt gry, likt tand-emaljen, men så hårdt att det var i stånd att repa spegelglas. Jag får