Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1833.]143
hafvets fosforescens.

ytterst allmänna i denna del af hafvet. Det har alltid varit mig en hemlighet hvarmed albatrossen föder sig, som vistas så långt från land; men jag förmodar att han liksom kondoren är i stånd att fasta länge och att ett kalas på en ruttnande hval räcker för en lång tid. Den mellan vändkretsarne belägna delen af Atlantiska hafvet svärmar af pteropoder, kräftdjur och stråldjur samt af deras uppslukare flygfisken och dennes förföljare boniterna och albicorerna. Jag förmodar att de talrika, lägre hafsdjuren lefva af infusorier, hvilka, såsom man nu af Ehrenbergs undersökningar vet, i mängd finnas i öppna hafvet. Men hvaraf lefva dessa infusorier i det klara, blå vattnet?

Under det vi en mycket mörk natt seglade något söder om La Plata, erbjöd hafvet en underbar och utmärkt skön anblick. Det blåste en frisk bris och ytan glödde af ett blekt sken öfverallt der man om dagen ser skum. Fartyget dref framför sin bog två vågor af flytande fosfor och i kölvattnet följdes det af en mjölkhvit svans. Så långt ögat nådde, skimrade toppen af hvarje våg, och till följe af det återkastade skenet af dessa gulaktiga flammor var himmeln vid synranden icke fullt så mörk, som midt öfver våra hufvuden.

Då vi kommo sydligare, var hafvet sällan fosforescerande; och när vi voro utanför Cap Horn kan jag icke erinra mig, att jag sett det sådant mer än en gång och då var det långt ifrån lysande. Denna omständighet står sannolikt i nära samband med bristen på organiska varelser i denna del af hafvet. Efter Ehrenbergs utförliga afhandling om hafvets fosforescens, är det nästan öfverflödigt af mig att göra några anmärkningar rörande detta ämne. Jag torde likväl få tillägga, att samma liksom sönderslitna och oregelbundna bitar af ett gelatinöst ämne, som Ehrenberg beskrifvit, tyckas såväl på södra som norra halfklotet vara den gemensamma orsaken till denna företeelse. Bitarne voro så små, att de lätt gingo genom den fina flaggduken och likväl kunde man tydligt se några med blotta ögat. När man slog vattnet i en bägare och rörde om det, så gnistrade det, men en liten del i ett urglas blef nästan aldrig lysande. Ehrenberg påstår, att alla dessa smådelar bibehålla en viss grad af sin irritabilitet. Mina iakttagelser gåfvo ett annat resultat och några af dem skedde genast efter sedan vattnet blifvit upphemtadt. Jag får också nämna, att då jag hade nyttjat nätet en natt och låtit det delvis torka och jag tolf timmar derefter ånyo använde det, fann jag att hela ytan gnistrade lika klart, som när det först togs ur vattnet. I detta fall tyckes det icke sannolikt, att smådelarne så länge skulle förblifvit vid lif. Då jag en gång förvarade en medusa af slägtet