Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
142[kap. viii.
banda oriental och patagonien.

antingen på den skugga, som ett föremål kastar på en jordvall eller öfver en jemn slätt mot ett aflägset föremål, kunna vi nästan alltid tydligt märka förhandenvaron af en uppstigande varm luftström. Sådana uppåtgående strömmar ådagaläggas äfven genom såpbubblors uppstigande i luften, då de likväl icke vilja höja sig i ett rum. Till följe häraf tror jag, att man icke har mycken svårighet att förstå hvarföre de fina trådar, som utsändas från spindelns spinnvårtor, stiga i höjden och derefter äfven sjelfva spindeln. Trådarnes divergens har, som jag tror, mr. Murray försökt förklara genom likheten i deras elektriska tillstånd. Den omständigheten, att man vid åtskilliga tillfällen finner spindlar af samma art, men af olika kön och åldrar, på flera mils afstånd från land i stor mängd fästade vid taklingen, gör det sannolikt, att vanan att segla genom luften lika mycket utmärker denna familj, som den att dyka utmärker Argyroneta. Vi kunna då förkasta Latreilles förmodan, att de kringflygande spindelväfvarne utan åtskilnad skulle härflyta från ungarne till åtskilliga slags spindlar, fastän, såsom vi hafva sett, andra spindlars ungar ega förmågan att göra luftresor.

Under våra färder söder om La Plata, hängde jag ofta ut ett nät af flaggduk akter om fartyget och fångade på detta vis många märkvärdiga djur, hvaribland flera besynnerliga och obeskrifna kräftdjur. En, hvilken i somliga afseenden står nära Notopoderna (eller de krabbor, som hafva sina bakre benpar sittande nästan på ryggen, hvarigenom de kunna häfta sig fast vid undre sidan af klippor) är mycket märklig för bildningen af sitt sista benpar. Näst sista leden slutar, i stället för med en klo, med tre borstlika bihang af olika längd, det längsta lika långt som hela benet. Dessa klor äro mycket smala och sågtandade med de finaste, bakåtriktade tänder, hvilkas krökta spetsar äro tillplattade och försedda med fem ytterst små fördjupningar, hvilka tyckas verka på samma sätt som sugvårtorna på bläckfiskens armar. Då djuret lefver i öppna hafvet och sannolikt behöfver någon hviloplats, antager jag att denna vackra och afvikande kroppsbildning är afsedd till att låta det fästa sig vid simmande hafsdjur.

I djupt vatten långt från land, är antalet af lefvande djur ytterst litet. Söder om 35:e breddgraden lyckades jag aldrig fånga något annat än någon Beroë och några arter små hinnkräftor (entomostracéer). På grundare vatten, på en mils afstånd från kusten, anträffas flera slags kräftdjur och åtskilliga andra hafsdjur, i mängd, men endast under natten. Mellan 56:e och 57:e breddgraderna söder om Cap Horn utkastades nätet åtskilliga gånger, men uppfångade likväl ingenting, utom några få exemplar af två arter ytterst små hinnkräftor. Likväl äro hvalar och skälar, stormfåglar och albatrosser