sällsyntare några låga, taggiga buskar. Luften är torr och angenäm, och den vackra, blå himmeln högst sällan molnhöljd. När man står midt på en af dessa öde slätter och skådar inåt landet, begränsas utsigten vanligen af branten till en annan, något högre, men lika jemn och öde slätt och i alla andra riktningar kan man icke urskilja synranden för den dallrande luftspegling, som tyckes höja sig från den upphettade ytan.
I ett sådant land afgjordes snart spanska nybyggets öde; ty luftstreckets torrhet under större delen af året samt litet emellan fiendtliga anfall af kringströfvande indianer tvungo nybyggarne att öfvergifva sina halffärdiga hus. Den stil, i hvilken de voro påbörjade, visar emellertid det forna Spaniens starka och storsinnade hand. Resultaten af alla försök att anlägga nybyggen på denna sida af Amerika söder om 40:e breddgraden hafva varit dåliga. Port Famine (Hungershamnen) uttrycker genom sitt namn de ihållande och ytterliga lidanden några hundra arma menniskor hade att utstå och af hvilka endast en enda öfverlefde, för att berätta de öfrigas olyckor. I St. Josefs-viken, på kusten af Patagonien, anlades ett litet nybygge; men på en söndag gjorde indianerna ett anfall och mördade hela samhället, utom två personer, som förblefvo fångar under många år. Vid Rio Negro samtalade jag med en af dessa personer, som nu var mycket ålderstigen.
Patagoniens fauna är lika fattig som dess flora[1]. På de torra slätterna kan man stundom få se några få svarta skalbaggar (Heteromeræ) långsamt krypa fram och emellanåt hastade en ödla förbi. Af fåglar sågo vi tre gamar och i dalarne några finkar och insektätande fåglar. En ibis (Theristicus melanops, en art, som säges förekomma i mellersta Afrika) är icke ovanlig på de ödsligaste ställena. I deras mage fann jag gräshoppor, cikader, små ödlor och till och med skorpioner[2]. På en viss tid af året fara dessa fåglar i flockar, men en annan tid åter i par. Deras läte är mycket starkt och eget, likt guanacons gnäggning.
Guanacon eller den vilda laman, är de patagoniska slätternas utmärkande djur, liksom han är den sydamerikanska representanten af österlandets kamel. Han är i sitt naturliga tillstånd ett
- ↑ Jag fann här en kaktusart, som prof. Henslow beskrifvit under namnet Opuntia Darwinii. Den var märklig för retligheten hos sina ståndare, när jag instack en träpinne eller fingerspetsen i blomman. Blomhyllets delar slöto sig äfven tillsamman kring pistillen, men långsammare än ståndarne. Växter af denna familj, som vanligen anses tropisk, finnas i norra Amerika, på samma höga breddgrad som i det södra, nämligen 47°.
- ↑ Dessa insekter äro icke ovanliga under stenar. Jag fann en kannibalisk skorpion, som lugnt förtärde en annan.
