vackert djur, med lång, smärt hals och smala ben. Han är mycket vanlig öfver hela fastlandets tempererade delar så långt som till öarne vid Cap Horn, och lefver vanligen i små hjordar af från ett halft dussin till trettio djur i hvardera; men på stränderna af S:ta Cruz sågo vi en hjord, som måste hafva innehållit åtminstone femhundra.
De äro vanligen vilda och mycket skygga. Mr. Stokes berättade mig, att han en dag genom en kikare såg en hjord af dessa djur, hvilka tydligen hade blifvit skrämda och sprungo bort i full fart, ehuru de voro så långt borta, att han icke kunde urskilja dem med blotta ögat. Jägaren får vanligen först kunskap om deras närvaro, när han på långt håll hör deras egendomliga, gälla varningssignal. Ser han då noga efter, så varseblifver han sannolikt hjorden stående på sidan af någon aflägsen kulle. Då han kommer närmare, gnägga de till ännu ett par, tre gånger och begifva sig af i ett som det tyckes långsamt, men i sjelfva verket ganska snabbt traf, längs någon smal trampad stig till en angränsande höjd. Om han deremot händelsevis alldeles oförberedt skulle möta ett enstaka djur eller flera tillsamman, stanna de vanligen orörliga och skåda uppmärksamt på honom; hvarefter de måhända flytta sig några alnar, för att åter vända sig om och betrakta honom på nytt. Hvad är orsaken till denna olikhet i deras skygghet? Taga de på långt håll en menniska för sin förnämsta fiende puman? Eller är deras nyfikenhet starkare än deras rädsla? Att de äro nyfikna är säkert; ty om en person ligger på marken och gör konster, såsom sprattlar med benen i luften, så nalkas de honom nästan alltid småningom för att kunskapa. Detta var en list som ständigt brukades med framgång af våra jägare och den hade dessutom fördelen af att man kunde få skjuta flera skott, hvilket af djuren sannolikt ansågs höra till pjesen. På Eldslandets berg har jag mer än en gång hört guanacon, när man nalkades, icke blott gnägga och skria, utan sett honom stegra sig och skutta omkring på det löjligaste vis, tydligen på trots, liksom till en utmaning. Dessa djur kunna mycket lätt tämjas, och jag har sett några i detta tillstånd i norra Patagonien vid ett boningshus, fast icke instängda. I detta tillstånd äro de mycket djerfva och anfalla lätt en person, i det de stöta till honom bakifrån med båda knäen. Man påstår att bevekelsegrunden för dessa anfall är svartsjuka om deras honor. Den vilda guanacon deremot har intet begrepp om att försvara sig, så att en enda hund kan hålla qvar ett af dessa stora djur till dess jägaren hinner fram. I många af sina lefnadsvanor likna de får i en skock. Sålunda blifva de förbryllade och veta icke hvart de skola fly, när de se flera
