Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
150[kap. viii.
banda oriental och patagonien.

måste hafva lefvat i någon icke aflägsen vattenpuss. Tre andra insekter (en Cicindela, lik hybrida, en Cymindis och en Harpalus), hvilka alla lefva på af hafvet emellanåt öfversvämmade dybankar, och en annan, som fans död på slätten, göra förteckningen på skalbaggarne fullständig. En temligen stor fluga (Tabanus) var ytterst talrik och plågade oss med sitt smärtsamma bett. Den vanliga brömsen, som är besvärlig på de skuggiga skogsvägarne i England, tillhör detta samma slägte. Vi hafva här samma gåta, som så ofta möter oss med afseende på muskiterna — på hvilka djurs blod lefva dessa insekter vanligtvis? Guanacon är nästan det enda varmblodiga däggdjur i denna trakt och han finnes i ett mycket ringa antal i jemförelse med de talrika flugorna.

Patagoniens geologi är intressant. I olikhet med förhållandet i Europa, der tertiär-formationerna tyckas hafva hopats i vikarne, hafva vi här långs med en kuststräcka af hundra mil en enda stor aflagring inneslutande många tertiära snäckor, alla, efter hvad det tyckes, utdöda. Den vanligaste snäckan är ett väldigt ostron, stundom en fot i tvärmått. Dessa bäddar äro betäckta med andra af en särdeles mjuk, hvit stenart, som innehåller mycket gips och liknar krita, men är af en verklig pimstensartad beskaffenhet. Den är mycket märkvärdig, emedan den åtminstone till en tiondel af sin massa består af infusorier. Prof. Ehrenberg har deri redan funnit trettio hafsarter. Denna bädd utsträcker sig öfver 80 mil långs med kusten och sannolikt ännu längre. Vid Port St. Julian går dess tjocklek till mer än 800 fot! Dessa hvita bäddar täckas öfverallt af en grusmassa, som sannolikt bildar den vidsträcktaste småstensbädd i hela verlden. Den sträcker sig åtminstone ifrån närheten af Rio Colorado 100—120 mil söderut, samt når vid S:ta Cruz (en flod litet söder om St. Julian) Cordillerans fot; och utsträcker sig sannolikt öfverallt intill denna stora bergskedja, hvarifrån de väl afrundade porfyrstenarne härröra. Halfvägs uppför sistnämda flod går dess mäktighet till mer än 200 fot. Vi kunna således antaga dess bredd i medeltal till något öfver 50 mil och medelmäktigheten till omkring 50 fot. Om denna stora grusbädd, oberäknadt det fina slam, som nödvändigtvis måste bildats vid stenarnes nötning, upplades i en hög, skulle den bilda en stor bergskedja! När vi besinna att alla dessa stenar, otaliga som sandkornen i öknen, hafva tillkommit genom att klippstycken långsamt nedfallit på de forntida kusterna och flodbräddarne och att dessa stycken hafva blifvit krossade i mindre bitar och att hvar och en af dessa sedan långsamt rullats, afrundats och förts långt bort, så häpnar tanken vid försöket att föreställa sig den härtill oundgängliga, ofantliga tidsföljden; och likväl har allt detta grus