hög afsats i klippan. På botten af grafven, på hårda hällen, låg ett omkring en fot djupt jordlager, hvilket måste hafva blifvit upphemtadt från slätten nedanföre. Derofvanpå låg ett golf af flata stenar, på hvilka andra voro staplade, så att de fylde rummet emellan klippväggen och de begge stora blocken. För att göra grafven fullständig, hade indianerna lyckats lösgöra från väggen ett stort klippstycke och välta det öfver stenhögen, så att det hvilade på de begge andra blocken. Vi undergräfde grafven på båda sidor, men kunde icke finna några qvarlefvor eller ens ben. Dessa senare hade sannolikt förmultnat för längesedan (i hvilket fall grafven måste hafva varit af ansenlig ålder); ty jag fann på ett annat ställe några mindre stenrösen, under hvilka några få sönderfallande benbitar ännu kunde urskiljas hafva tillhört ett menniskoskelett. Falconer säger, att en indian begrafves på samma ställe der han dör, men att hans ben sedermera sorgfälligt hopsamlas och bortföras för att nedläggas nära hafskusten, afståndet må vara aldrig så långt. Jag tror att man kan förklara detta bruk, om man besinnar att dessa indianer, före hästens införande, måste hafva fört samma lefnadssätt som eldsländarne nu och derföre i allmänhet måste hafva bott i grannskapet af hafvet. Den allmänt spridda fördomen, att få ligga der ens förfäder äro begrafna, skulle således förmå de nu kringströfvande indianerna att föra de mindre förgängliga delarne af sina döde till sina forna begrafningsplatser vid kusten.
Den 9 januari 1834. — Innan mörkningen ankrade Beagle i den vackra, rymliga hamnen vid Port St. Julian, som är belägen omkring aderton mil söder om Port Desire. Vi stannade här i åtta dagar. Landet liknar i det närmaste det vid Port Desire, men är kanhända ännu ofruktbarare. En dag åtföljde vi kapten Fitz Roy på en lång vandring kring hamnens innersta bugt, hvarunder vi voro elfva timmar utan att smaka något vatten och somliga af oss voro alldeles utmattade. Från toppen af ett berg, hvilket vi sedan med skäl kallade ”Thirsty Hill” (törstiga berget) sågo vi en vacker insjö och två af sällskapet begåfvo sig åstad, för att med öfverenskomna signaler antyda om det var sötvatten; men huru besvekos vi icke i vår förväntan, då det befans vara en snöhvit yta af salt, som kristalliserat i stora tärningar! Vår starka törst tillskrefvo vi luftens torrhet; men hvilken orsaken än varit, så voro vi sent på aftonen ytterst glada att få återvända till våra båtar. Ehuru vi under hela vår vandring icke kunde finna en enda droppe sötvatten, så måste sådant likväl finnas någonstädes; ty af en sällsam slump fann jag på ytan af saltvattnet nära vikens innersta del en icke fullkomligt död Colymbetes, hvilken
