Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
152[kap. viii.
banda oriental och patagonien.

hvilka måste hafva blifvit bildade och upplyftade innan leran med Macrauchenian aflagrades, är det säkert, att detta märkvärdiga däggdjur lefde långt efter sedan hafvet blef bebodt af de nuvarande snäckorna. Jag hade i början mycket svårt att förstå huru ett stort däggdjur skulle i en så sen tidrymd kunnat lefva på 49° 15' sydlig bredd, på dessa eländiga grusslätter med deras ringa växtlighet; men macrauchenians slägtskap med guanacon, som nu bebor de ofruktbaraste trakter, förklarar delvis det svårtydda häri.

Den visserligen aflägsna frändskapen mellan Macrauchenian och Guanacon, mellan Toxodon och Capybaran, den närmare slägtskapen mellan de många utdöda tandlösa djuren och de nu lefvande trögdjuren, myrslokarne och bältorna, hvilka nu i så hög grad utmärka Sydamerikas fauna och den ännu större slägtskapen mellan de fossila och lefvande arterna af Ctenomys och Hydrochærus, äro högst intressanta fakta. Denna slägtskap ådagalägges på ett slående sätt — lika underbart som den mellan Australiens fossila och utdöda pungdjur — af den stora samling, som af Lund och Clausen nyligen förts till Europa från Brasiliens grottor. I denna samling finnas utdöda arter af alla de trettiotvå slägten (utom fyra) på land lefvande däggdjur, som nu bebo de landskap der grottorna finnas, och de utdöda arterna äro talrikare än de, som nu lefva. Bland dem finnas utdöda myrslokar, bältor, tapirer, peccarier, guanacos, opossums och talrika sydamerikanska gnagare och apor, jemte andra djur. Denna underbara slägtskap i samma verldsdel mellan de utdöda och lefvande djurslagen, skall tvifvelsutan framdeles mera än några andra företeelser kasta ett större ljus öfver de organiska varelsernas uppträdande på jorden samt öfver deras försvinnande derifrån.

Det är omöjligt att utan den djupaste förvåning tänka på förändringen i det amerikanska fastlandets fauna; ty fordom måste det hafva varit fullt med stora vidunder, medan vi nu se endast dvärgar i jemförelse med deras föregångare. Om Buffon hade känt till de jättelika trögdjuren och bältlika djuren samt de utdöda tjockhudingarne, skulle han med större sanningsenlighet hafva kunnat säga, att den skapande kraften förlorat sin styrka i Amerika, snarare än att den icke någonsin egt stor styrka. De flesta, om icke alla dessa utdöda däggdjur lefde under en sen tidrymd och voro samtida med flertalet af de nu lefvande hafssnäckorna. Sedan den tid då de lefde, kan icke någon stor förändring hafva egt rum i landets utseende. Hvad är det då som förorsakat så många arters och hela slägtens försvinnande? Tanken tvingas då först oemotståndligt till att tro på någon stor omstörtning; men för att sålunda tillintetgöra både stora och små djur i södra Patagonien,