Hoppa till innehållet

Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1834.]153
jättelikt fossilt djur.

i Brasilien, på Perus Cordillera, i Nordamerika upp till Behrings sund, måste vi skaka hela jorden i dess grundvalar. Dessutom leder en undersökning af La Platas och Patagoniens geologi till den åsigten, att alla förändringar i landets utseende härröra af långsamma och gradvis försiggångna förändringar. Af fossiliernas utseende i Europa, Asien, Australien, samt i norra och södra Amerika framgår, att de vilkor, som äro gynnsamma för större däggdjurs trefnad fordom samtidigt måtte varit rådande öfver hela jorden; men ännu har ingen vågat en gissning angående beskaffenheten af dessa vilkor. Svårligen kunde det hafva varit en förändring i luftvärmen, hvilken på samma gång skulle hafva omintetgjort invånarne i de tropiska, tempererade och arktiska breddgraderna på begge halfkloten. Genom Lyell veta vi med visshet, att de stora däggdjuren lefde efter den tid, då flyttblock fördes ned till breddgrader, dit nu isberg aldrig anlända; af bindande, fast indirekta skäl känna vi att Macrauchenian äfven lefde långt efter istiden. Utrotade menniskan, såsom man antagit, efter sin första invandring i Sydamerika, det ofatta Megatherium och andra trögdjur? I så fall måste vi åtminstone se oss om efter någon annan orsak till utrotandet af den lilla tucutucon i Bahia Blanca och de många fossila råttorna samt andra små däggdjur i Brasilien. Lika litet kan väl någon tänka sig att en torka, om också ännu strängare än den, hvilken förorsakat sådana förluster i La Plata-provinserna, skulle kunna förstöra hvarje individ af hvarje art från södra Patagonien till Behrings sund. Hvad skola vi säga om hästens utdöende? Felades det bete på dessa slätter, hvilka sedan gifvit uppehälle åt tusen sinom tusen afkomlingar af den stam, som infördes af spanjorerna? Hafva de sedan införda arterna förtärt födan för sina stora föregångare? Skola vi tro att Capybaran tagit Toxodons föda, Guanacon Macrauchenians, de nutida små tandlösa djuren sina talrika, jättelika urbilders? I sanning, ingen företeelse i jordens långa historia är så förvånande, som det vidsträckta och ofta upprepade utdöendet af dess invånare.

Men om vi se ämnet ur en annan synpunkt, skall det synas mindre inveckladt. Vi besinna icke alltid huru djupt okunniga vi äro om vilkoren för hvarje djurarts tillvaro; ej heller ihågkomma vi alltid, att det finnes någon hållhake, som ständigt förebygger den alltför snabba förökningen af hvarje organisk varelse, som blifvit lemnad i sitt naturliga tillstånd. Tillgången på föda förblifver på det hela densamma; men benägenheten hos hvarje djurart att förökas genom fortplantning är geometrisk och dess öfverraskande verkningar hafva ingenstädes visat sig i mera förvånande grad, än i fråga om de europeiska djur, hvilka förvildats