i Amerika under de sista få århundradena. I naturliga tillståndet aflar hvarje djur regelbundet; men likväl är hos en art, som länge egt bestånd, hvarje stor tillväxt i antal uppenbarligen omöjlig och måste på något vis hejdas. Vi äro icke desto mindre sällan i stånd att med visshet säga, vid hvilken lifsperiod, under hvilken årstid eller om det är endast efter långa mellanrum, som denna hejdning inträffar i en viss arts lif, ej heller känna vi huru denna hämning egentligen är beskaffad. Det är sannolikt till följe häraf, som vi blifva så föga förvånade om af tvenne till sina lefnadsvanor närstående arter, den ena skulle vara sällsynt och den andra allmän i samma trakt; eller att en art skulle vara allmän i en viss trakt och att en annan art, som intager samma plats i naturens hushållning, skulle vara talrik i ett angränsande, till sin naturbeskafenhet obetydligt olika område. Om man nu tillfrågas hvaraf detta kommer sig, så svarar man genast att det beror på någon obetydlig olikhet i luftstrecket, födan eller fiendernas mängd; och likväl, huru sällan, om ens någonsin kunna vi påpeka hämmandets bestämda orsak eller verkningssätt! Vi nödgas derföre antaga den slutsatsen, att orsaker, som i allmänhet svårligen kunna af oss uppskattas, bestämma huruvida en gifven art blir allmän eller sällsynt.
I de fall då vi från menniskans inverkan kunna härleda en arts utdöende, vare sig helt och hållet eller öfver ett inskränkt område, veta vi att den efter hand blir allt sällsyntare och slutligen försvinner; och det skulle vara svårt att påpeka någon riktig åtskilnad emellan en arts utrotande genom menniskan eller genom dess naturliga fienders tillväxt i antal. Beviset på att sällsynthet föregår utdöendet, är såsom flera utmärkte naturforskare anmärkt, i synnerhet påfallande i de på hvarandra följande tertiärlagren. Sålunda har man ofta funnit att en snäcka, som är mycket allmän i ett tertiärlager, nu är mycket sällsynt och till och med länge ansetts vara utdöd. Om således, såsom tyckes sannolikt, arter först blifvit sällsynta och sedan utdö; om den allt för hastiga förökningen af hvarje art, äfven den mest gynnade, ständigt hejdas, såsom vi måste medgifva, ehuru det är svårt att säga huru och när; och om vi utan den minsta förvåning se en viss art allmän och en annan närstående art sällsynt inom samma område, ehuru vi ej äro i stånd att angifva den egentliga orsaken, hvarföre skulle vi då så mycket förvånas öfver att sällsyntheten går ett steg längre och förvandlas till utdöende? En företeelse eller förändring, som pågår på alla sidor om oss och likväl nätt och jemt kan förnimmas, skulle helt visst kunna drifvas litet längre, utan att det väckte vår uppmärksamhet. Hvem skulle väl erfara någon
