de höja sig från marken. Bredvid Lima betraktade jag några kondorer nästan en half timme utan att bortvända mina ögon, och de rörde sig i stora båglinier, sväfvade fram i kretsar, höjde och sänkte sig, utan att göra ett enda vingslag. Då de gledo fram tätt öfver mitt hufvud, gaf jag i en sned riktning noga akt på konturerna af vingarnes utspärrade, stora handpennor, och om de hade varit i den ringaste vibrerande rörelse, skulle de hafva visat sig liksom hopblandade, men de syntes tydligt emot den blå himmeln. Hufvudet och halsen rördes ofta och synbarligen med kraft, och de utsträckta vingarne tycktes bilda det stöd hvarpå halsens, kroppens och stjertens rörelser verkade. Om fågeln ville sänka sig, sammanslogos vingarne för ett ögonblick, och när de åter utbredde sig med en förändrad lutning, tycktes det rörelsemoment, som vunnits genom den snabba sänkningen, drifva fågeln uppåt med en pappersdrakes jemna och stadiga rörelse. Så fort någon fågel seglar, måste hans rörelse vara så snabb, att hans lutande kroppsytas inverkan på luften kan motväga kroppens tyngd. Den kraft, som erfordras för att vidmakthålla rörelsemomentet hos en kropp, hvilken rör sig i ett vågrätt plan i luften, der friktionen är så liten, kan ej vara stor och denna kraft är allt som behöfs. Vi måste antaga att kondorens rörelse med hals och kropp är tillräcklig för detta ändamål. Vare härmed huru som helst, så är det verkligen en underbar och vacker syn att se en så stor fågel, timme efter timme utan synbar ansträngning kretsa och sväfva öfver berg och flod.
Den 29 april. — Från en upphöjd punkt helsade vi med glädje Cordillerans hvita toppar, då den emellanåt sågs sticka fram genom sitt dunkla molnhölje. Under de närmast följande dagarne fortforo vi att långsamt skrida framåt, ty vi funno flodens lopp mycket slingrande och uppfyldt med ofantliga stycken af åtskilliga uråldriga skifferslag samt granit. Den omslutande slätten hade här nått en höjd af 1,100 fot öfver floden och dess beskaffenhet var mycket förändrad. De afrundade porfyrbitarne voro blandade med många ofantligt stora och kantiga block af basalt eller urberg. Det första af dessa flyttblock, som jag såg, låg elfva mil från närmaste berg, och ett annat, som jag mätte, höll femtiofem qvadratalnar och uppsköt fem fot öfver gruset. Dess kanter voro så ojemna och dess omfång så stort, att jag i början tog det för en klippa ”in situ” och tog fram min kompass, för att utröna riktningen af dess förklyftning. Slätten var här icke fullt ut så jemn, som närmare kusten, men visade likväl inga tecken till någon stor våldsamhet. Under sådana omständigheter anser jag det vara alldeles omöjligt att förklara förflyttningen af dessa
