Öns enda inhemska däggdjur[1], är en stor varglik räf (Canis antarcticus), hvilken är gemensam både för den östra och vestra Falklandsön. Jag betviflar icke att den är en särskilt art och inskränkt till denna ögrupp, emedan många skälfångare, gauchos och indianer, som hafva besökt dessa öar, enstämmigt påstå, att intet sådant djur finnes i någon annan del af Sydamerika. Till följe af en öfverensstämmelse i lefnadssätt ansåg Molina, att denna art var densamma som hans ”culpeu”[2], men jag har sett båda och de äro alldeles skilda. Genom Byrons berättelse äro dessa räfvar väl bekanta för sin spakhet och nyfikenhet, hvilken sjömännen misstogo för vildhet, så att de sprungo ut i sjön för att undvika dem. Ännu i dag är deras lynne detsamma. Man har sett dem gå in i ett tält och rent af rycka bort ett stycke kött, som låg under hufvudet på en sofvande sjöman. Om aftnarne hafva gauchos äfven med lätthet kunnat döda dem, genom att räcka ut en bit kött med ena handen, under det de i den andra hade en knif i beredskap att sticka dem med. Så vidt jag vet, har man icke annorstädes på jorden något exempel på en så obetydlig vidd hafsgenomskuret land, hvilket ligger aflägset från ett fastland och eger ett så stort inhemskt däggdjur. Räfvarne hafva hastigt förminskats i antal och de äro redan förjagade från den hälft af ön, som ligger öster om näset emellan St. Salvadors-viken och Berkley-sundet. Det kommer icke heller att dröja många år efter dessa öars ordentliga bebyggande, förr än efter all sannolikhet denna räf med dodon skall räknas bland de djur, som försvunnit från jordens yta.
Om natten (den 17:e) sofvo vi på näset innerst i Choiseul-sundet, hvilket bildar sydvestra halfön. Dalen är mycket väl skyddad för den kalla vinden, men det fans obetydligt med buskar till bränsle. Gauchos hittade likväl snart något som till min stora förvåning åstadkom en nästan lika stark eld som stenkol. Det var skelettet af en nyligen dödad tjur, från hvars ben gamarne afhackat köttet. De berättade mig, att de om vintern ofta slagtade ett nötkreatur och bortskuro köttet från benen med sina knifvar samt derefter med dessa samma ben stekte köttet till sina aftonmåltider.
Den 18:e. — Det regnade nästan hela dagen; men om natten lyckades vi likväl att hålla oss torra och varma medelst våra
- ↑ Jag har likväl skäl att förmoda, att här finnes en åkerråtta. Den vanliga europeiska stora och lilla husråttan hafva spridt sig långt från nybyggarnes boningar. Det vanliga svinet har äfven förvildats på en af öarne; alla äro svarta, galtarne äro mycket ilskna och hafva stora betar.
- ↑ ”Culpeu” är Canis magellanicus, hvilken kapten King hade med sig från Magelhaens sund. Den är vanlig i Chile.
