Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
170[kap. ix.
santa cruz, patagonien och falklands-öarne.

anser, att hjordarne icke beblanda sig med hvarandra och det är ett eget förhållande, att den svartgrå varieteten, fast den lefver på höglandet, kalfvar en månad tidigare än de annorlunda färgade djuren på låglandet. Det är intressant att sålunda finna, huru den fordom tama hornboskapen, vid sin förvildning delar sig i tre färgvarieteter, af hvilka efter all sannolikhet någon slutligen komme att få öfverhand öfver de andra, i fall djuren lemnades ostörda under de närmaste århundradena.

Kaninen är ett annat djur, som blifvit infördt och som trifves ganska bra, så att de finnas i stor mängd öfver stora sträckor af ön. Likväl äro de, liksom hästarne, inskränkta inom vissa gränser; ty de hafva icke öfverskridit den mellersta bergskedjan och de skulle icke heller hafva utbredt sig så långt, som till dess fot, om icke, såsom gauchos sade mig, små kolonier blifvit ditförda. Jag skulle aldrig hafva föreställt mig, att dessa djur, som äro infödingar från norra Afrika, kunnat lefva i ett så fuktigt klimat som detta och som har så obetydligt med solsken, att hvetet endast någon gång mognar. Det har blifvit uppgifvet, att kaninen icke kan lefva ute i Sverige, hvilket man väl skulle hafva ansett för ett gynnsammare luftstreck. Dessutom hade på Falklands-öarne de få, första paren, i räfven och några stora hökarter förut här lefvande fiender att kämpa mot. De franska naturforskarne hafva ansett den svarta varieteten för en särskilt art och kallat den Lepus magellanicus[1]. De förestälde sig, att Magelhaen menade denna art när han talade om ett djur vid Magelhaens sund under namnet ”conejos”; men han menade dermed en liten cavia, hvilken än i dag kallas så af spanjorerna. Gauchos skrattade åt att någon kunde tro det svarta slaget vara olika med det grå, och de sade, att det i alla händelser icke hade utsträckt sitt område längre än det grå slaget; att man aldrig fann begge åtskilda; och att de med lätthet parades och fingo brokig afkomma. Jag har nu ett exemplar af denna sistnämda och det är på hufvudet tecknadt annorlunda än den franska artbeskrifningen omförmäler. Denna omständighet visar huru försigtiga naturforskarne borde vara i att bilda nya arter; ty till och med Cuvier trodde, då han betraktade skallen af en af dessa kaniner, att den sannolikt vore en särskilt art!

  1. Lesson’s Zoologi i La Coquilles Resa, Tom. 1, sid. 168. Alla äldre resande och särskilt Bougainville, säga tydligen att den varglika räfven var det enda inhemska däggdjuret på ön. Man har hemtat kännetecknen för den ofvannämda arten från skinnets beskaffenhet, från hufvudets skapnad och öronens korthet. Jag får här anmärka, att skilnaderna mellan den irländska och engelska haren ligga i liknande kännetecken, blott att de äro mycket mera utpräglade.