Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
174[kap. ix.
santa cruz, patagonien och falklands-öarne.

är sannolikt ganska stort, emedan remnorna emellan de understa styckena längesedan måste hafva blifvit fylda med sand. Bredden af dessa stenbäddar vexlar från några hundra fot till en sjettedels mil, men den torfviga marken inkräktar dagligen på deras bräddar och bildar äfven holmar, der några stycken råka ligga tätt invid hvarandra. I en dal söder om Berkley-sund, hvilken några af vårt sällskap kallade för ”den stora stenblocksdalen” var man tvungen att öfvergå en sammanhängande sträcka af en tredjedels fjerdingsvägs bredd genom att hoppa från den ena hvassa stenen till den andra. Styckena voro så stora, att jag utan svårighet fann skydd under ett sådant, då jag öfverfölls af en regnskur.

Den märkligaste omständigheten med dessa ”stenströmmar”, är deras ytterst obetydliga fall. På kullarnes sidor har jag sett dem slutta i tio graders vinkel mot horisonten, men i några jemna och breda dalar, är lutningen jemt och nätt så stor, att man kan tydligt märka den. På en så ojemn yta kunde man icke gerna komma i tillfälle att mäta lutningsvinkeln, men för att gifva en lättfattlig liknelse kan jag säga, att sluttningen icke skulle hafva hindrat en engelsk postvagns fart. På somliga ställen lopp en oafbruten ström af dessa stenblock utåt hela sträckningen af en dal och sträckte sig ända till kullens topp, der väldiga massor, hvilka i omfång öfvergingo månget litet hus, stannat, hejdade i sin fart nedåt. Der lågo äfven de i hvälfningar krökta lagren hopade på hvarandra likt ruinerna af en stor och urgammal katedral. Då man försöker att beskrifva dessa om mycken omstörtning vittnande naturscener, frestas man att gå från en liknelse till en annan. Vi kunna föreställa oss att strömmar af hvit lava runnit ned från flera punkter på bergen till det lägre landet och att de, när de stelnat, genom något ofantligt jordskalf sönderremnat i otaliga stycken. Uttrycket ”stenströmmar”, som genast föll hvar och en in, bibringar samma föreställning. Dessa ställen blifva ännu mera ovanliga genom sin motsats till de angränsande kullarnes låga, afrundade former.

På högsta spetsen af en höjdsträcka (omkring 700 fot öfver hafvet) gjorde jag ett intressant fynd i ett stort bågformigt stycke, som låg på sin konvexa sida eller med bågen nedåt. Skola vi antaga att det rent af kastats upp i luften och sålunda vändts omkring? Eller ännu sannolikare, att det fordom fans en del af samma stycke, som låg högre än den punkt, på hvilken detta minnesmärke efter en stor naturrevolution nu hvilar? Då de i dalarne liggande styckena hvarken äro afrundade eller remmorna fylda med sand, måste vi draga den slutsatsen, att den våldsamma tidsperioden inföll sedan landet blifvit lyftadt öfver hafvets yta.