skiftesvis, och icke båda samtidigt såsom andra fåglar. Dessa klumpiga, tjockhufvade änder åstadkomma ett sådant buller och plaskande att det gör ett mycket eget intryck.
Vi finna således i Sydamerika tre slags fåglar, hvilka begagna sina vingar till andra ändamål än till flygt; nämligen pengvinen som fenor, anden som åror och strutsen som segel. Äfven Nya Zeelands Apteryx, liksom hans jättelika urtyp, Dinornis, ega blott stumpar till vingar. Ångare-anden kan endast dyka mindre stycken. Han lefver uteslutande på skaldjur, hvilka sitta på tången och på de vid ebbtiden blottade klipporna. Till följe häraf äro hufvudet och näbben i öfverraskande grad tunga och starka, för att kunna vara i stånd att bryta upp skalen; hufvudet är så starkt, att jag knappast förmådde krossa det med min geologiska hammare och alla våra jägare upptäckte snart huru seglifvade dessa änder voro. När de om qvällen stå i en flock och putsa sina fjädrar, låta de höra samma blandning af besynnerliga läten, som oxgrodorna inom tropikerna.
På Eldslandet, liksom på Falklands-öarne, gjorde jag många iakttagelser angående de lägre hafsdjuren[1], men de ha föga allmänt intresse. Jag skall omtala blott några företeelser, som ha afseende på vissa zoofyter af de högre organiserade afdelningarne af deras klass. Några slägten (Flustra, Eschara, Cellaria, Crisia och andra) öfverensstämma deri, att de hafva egendomliga rörliga organer (lika dem hos Flustra avicularia, som finnes i de europeiska hafven) fästade vid sina celler. Organet är i de flesta fall ganska snarlikt ett gamhufvud; men den lägre mandibeln kan öppnas mycket vidare, än på en verklig fågelnäbb. Sjelfva hufvudet eger stor rörelseförmåga förmedelst en kort hals. Hos en zoofyt var sjelfva hufvudet fastsittande, men undre käken fri; hos en annan ersattes det af en triangelformig hufva med en utmärkt väl inpassad fall-lucka, hvilken tydligen motsvarade den
- ↑ Då jag räknade äggen af en stor, hvit Doris (denna hafssnigel var två och en half tum lång) öfverraskades jag af att finna huru utomordentligt talrika de voro. Från två till fem ägg (hvart och ett 13000 tum i diameter) innehöllos i en liten, klotrund säck. Dessa voro ordnade två i bredd i tvärrader, som bildade ett band. Bandet häftade i en äggrund spiral med ena kanten vid klippan. Ett som jag fann, höll nära tjugo tum i längd och en half tum i bredd. Då jag räknade huru många klot som rymdes på en tiondels tum i raden och huru många rader på lika stor längd af bandet, så fans det efter en mycket måttlig beräkning innehålla 600,000 ägg. Likväl var denna Doris långt ifrån allmän, ty fast jag ofta letade under stenarne, såg jag blott sju exemplar. Ingen villfarelse är vanligare hos naturforskare, än den, att antalet af individer i en art, skulle bero på artens fortplantningsförmåga.
