nådde hafvet, slog han sig ordentligt fram och dref mig tillbaka. Endast hårda slag skulle hafva hejdat honom, och han behöll ståndaktigt hvarje tum som han vann, i det han upprätt och beslutsam stod tätt framför mig. När han så mötte motstånd, slängde han oaflåtligt sitt hufvud från den ena sidan till den andra på ett mycket underligt vis, liksom om förmågan för det tydliga seendet endast låg i främre och nedre delen af hvarje öga. Denna fågel kallas vanligen åsne-penguinen af hans vana, att när han är i land kasta sitt hufvud bakåt och utstöta ett högljudt, underligt läte, mycket likt en åsnas skriande; men när han är ute på hafvet och icke oroas, är hans läte mycket djupt och högtidligt och höres ofta nattetid. När han dyker, begagnar han sina små vingar som fenor, men på land såsom framben. Då han sålunda kryper, snart sagdt på fyra ben, genom de höga grästufvorna eller på sidan af någon gräsbevuxen klint, rör han sig så fort, att man lätt skulle kunna taga honom för ett fyrfotadjur. När han är ute på hafvet och fiskar, kommer han till ytan för att andas med sådan fart och dyker igen så ögonblickligt, att jag trotsar hvem som helst att vid första anblicken vara i stånd att med bestämdhet säga, att det icke var en fisk som på lek hoppade öfver vattnet.
Två gåsarter finnas på Falklands-öarne. Inlandsarten (Anas magellanica) är allmän öfver hela ön både parvis och i små flockar. Han flyttar icke, utan häckar på de små, utanför liggande holmarne. Man förmodar att detta sker af farhåga för räfvarne och det är kanhända af samma orsak, som dessa fåglar, fastän de äro tama om dagen, äro skygga och vilda så fort skymningen inbryter. De lefva uteslutande på växtämnen. Klippgåsen (Anas antarctica), hvilken kallas så, emedan han vistas endast på hafsstranden, är allmän både här och på vestkusten af Amerika, så långt i norr som till Chile. I Eldslandets djupa och ensliga fjordar utgör den snöhvita gåskarlen, ständigt åtföljd af sin mörkare maka och stående tätt bredvid henne på någon aflägsen klippspets, en vanlig bild i landskapet.
En stor and eller gås (Anas brachyptera) med stort hufvud och som stundom väger ända till tjugutvå marker, är äfven mycket allmän på dessa öar. Dessa fåglar kallades fordom för kapplöpningshästar, till följe af sitt ovanliga sätt att ro eller plaska sig fram på vattnet; men numera kallar man dem mera lämpligt för ångare. Deras vingar äro för små och svaga för att tjena till flygt, men med deras tillhjelp röra de sig mycket snabt genom att dels simma, dels flaxa. Det är mycket snarlikt det sätt, hvarpå den vanliga ankan flyr undan, när hon förföljes af en hund; men jag är nästan säker på att ”ångaren” rör sina vingar
