infödingarne i detta land, gifva en märklig beskrifning på tillståndet hos en skara af etthundrafemtio vildar på vestkusten, hvilka voro mycket utmagrade och i stor nöd. Flera på hvarandra följande stormar hindrade qvinnorna att samla skaldjur på klipporna och de kunde icke ro ut i sina kanoter för att fånga skälar. En liten skara af desse män begaf sig då ut en morgon och de andra vildarne förklarade för honom, att de skulle ut på en fyra dagars färd efter föda. Vid deras återkomst gick mr. Low emot dem och fann dem i hög grad uttröttade, i det hvar karl bar ett stort fyrkantigt stycke ruttet hvalspäck med ett hål midt uti, hvarigenom de hade stuckit hufvudet, liksom gauchos genom sina ponchos eller kappor. Så snart späcket blifvit infördt i en hydda, afskar en gubbe tunna skifvor, och sedan han mumlat några ord öfver dem, stekte han dem en minut, samt utdelade dem åt det uthungrade sällskapet, som under tiden iakttog en djup tystnad. Mr. Low tror att vildarne såsom en nödhjelp i hungersnöd nedgräfva i sanden stora stycken af döda hvalar, när några sådana drifvit i land, och en infödd pojke, som vi hade om bord, hittade en gång på ett dylikt nedgräft förråd. De olika stammarne äro menniskoätare, när de råka i krig med hvarandra. Af sammanstämmande, men af hvarandra oberoende intyg af den gosse, som mr. Low tog med sig och af Jemmy Button, är det blott alltför sant, att vildarne, när de om vintern ansättas af hunger, döda och uppäta de gamla qvinnorna förr än de döda sina hundar; och när mr. Low frågade gossen hvarföre de gjorde så, svarade han honom, att ”Hundar fånga uttrar, gamla qvinnor inte”. Denne gosse beskref det sätt hvarpå de dödas, genom att hållas öfver rök och sålunda qväfvas. Han härmade deras skri, såsom någonting roligt och beskref de delar af deras kropp, som ansågos vara bäst att äta. Så ryslig en sådan död måste vara under deras vänners och slägtingars händer, så är det ännu pinsammare att tänka sig de gamla qvinnornas bäfvan, när hungern börjar ansätta stammen. De sades då ofta springa bort till bergen, dit de dock eftersattes af karlarne och fördes tillbaka till slagtbänken vid sina egna eldstäder!
Kapten Fitz Roy kunde aldrig förvissa sig om eldsländarne hade någon bestämd tro på ett lif efter detta. De begrafva sina döda än i hålor och än i bergsskogarne; men vi känna icke deras ceremonier dervid. Jemmy Button ville icke äta landfåglar, emedan de ”äta döda menniskor”; och vildarne tala icke gerna om sina döda vänner. Vi hafva icke något skäl att tro, att de iakttaga några slags religiösa bruk, ehuru måhända det ofvan omtatalade mumlandet af den gamle mannen innan han utdelade det ruttna späcket till sitt uthungrade följe torde vara någonting ditåt.
