Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
190[kap. x.
eldslandet.

Hvarje slägt eller stam har en trollkarl eller besvärjare och läkare, hvilkens åliggande vi aldrig kunde få klart reda på. Jemmy trodde på drömmar, ehuru, såsom jag nämt, icke på djefvulen; men jag tror icke att våra eldsländare voro stort vidskepligare än somliga af våra sjömän, ty en gammal qvartermästare trodde fullt och fast att de många, svåra stormar, som vi råkade ut för utanför Cap Horn, förorsakades, emedan vi hade eldsländarne om bord. Den mesta tillstymmelse till någon religiös känsla som jag förmärkte var, när mr. Bynoe sköt några mycket små andungar för att stoppa upp dem, och York Minster dervid på det högtidligaste förklarade, ”Ack, mr. Bynoe, mycket regn, snö, blåsa mycket”. Detta skulle tydligen bli ett vedergällande straff derföre, att man ödslade med det, som kunde tjena till menniskors föda. Han berättade också på ett förvirradt och upprördt sätt, att hans broder en dag återvände för att taga vara på några fåglar, som han hade lemnat på kusten, och dervid märkte några fjädrar, som blåste omkring. Hans broder sade (York efterhärmade hans sätt) ”Hvad detta?” och i det han kröp framåt, tittade han ned öfver klippan och såg ”vild man” som plockade hans fåglar. Han kröp litet närmare och nedslungade derpå en stor sten och dödade honom. York försäkrade att stormar rasade och mycket regn och snö föll en lång tid efteråt. Så vidt vi kunde förstå, tycktes han anse elementerna sjelfva, som de hämnande makterna; och det är i detta fall tydligt huru naturligt elementerna skulle blifva personifierade, hos en ras som vore litet mera framskriden i odling. Det har alltid synts mig högst hemlighetsfullt, hvilka de ”elaka, vilda männen” voro. Af hvad York sade, när vi funno stället, hvilket liknade en hares läger och der en ensam person sofvit natten förut, skulle jag förestält mig att de voro tjufvar, som bortdrifvits från sina stammar; men andra dunkla yttranden kommo mig att betvifla detta. Jag har derföre ibland tänkt mig, att den sannolikaste förklaringen är, att de voro vansinnige.

De olika stammarne hafva ingen styrelse eller höfding. Likväl är en hvar af dem omgifven af andra fiendtliga stammar, som tala olika dialekter, och äro skilda från hvarandra endast genom ett obebodt bälte eller neutralt område. Orsaken till deras krig tyckes vara lifsuppehället. Deras land är en söndersplittrad massa af vilda klippor, höga berg och onyttiga skogar och dessa skådas genom dimmor och ständiga stormar. Det beboeliga landet är inskränkt till stenarne på stranden, och vid anskaffandet af sin föda nödgas de oupphörligt vandra från det ena stället till det andra; och så brant är kusten, att de endast kunna förflytta sig i sina usla kanoter. De kunna icke erfara känslan af att ega ett