Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
196[kap. x.
eldslandet.

besatte, hvilka hade råkat i handgemäng med hvarandra. Åtföljde af tolf kanoter, hvilka hvardera rymde fyra till fem man, fortsatte vi vår väg nedåt Ponsonby-sundet till det ställe, der vår stackars Jemmy väntade att råka sin moder och sina slägtingar. Han hade redan hört, att hans fader var död, men då han hade haft ”en dröm i sitt hufvud” om den saken, så tycktes han icke bry sig stort derom och tröstade sig sjelf ständigt med den mycket naturliga betraktelsen, ”Mig icke hjelpa det”. Han kunde likväl icke få veta några närmare omständigheter rörande sin fars död, emedan hans slägtingar icke ville tala derom.

Jemmy var nu i en trakt, som han mycket väl kände till och lotsade båtarne till en lugn och vacker bugt kallad Wullya, som var omgifven af holmar, hvilka allesamman, liksom hvarje pynt, hade sitt eget namn på infödingarnes språk. Vi funno här en familj af Jemmys stam, men icke hans slägtingar. Vi gjorde bekantskap med dem och om qvällen sände de en kanot för att underrätta Jemmys mor och bröder. Bugten omgafs af några tunland bördig, sluttande mark, hvilken icke, såsom annorstädes, betäcktes af torf eller skogsträd. Såsom förut nämts, hade kapten Fitz Roy ursprungligen ämnat föra York Minster och Fuegia till deras egen stam på vestkusten; men då de yttrade sin önskan att stanna här och då platsen var särdeles gynnsam, beslöt man låta dem allesamman tillika med missionären Matthews nedsätta sig här. Fem dagar tillbragtes med att för dem bygga tre stora hyddor, föra deras tillhörigheter i land, gräfva två trädgårdar och utså frön.

Dagen efter vår ankomst, (den 24:e) började vildarne strömma till och deribland äfven Jemmys mor och bröder. Jemmy igenkände en af sina bröders stentorsröst på ett förvånande afstånd. Deras återseende röjde mindre deltagande, än när en häst som varit ute på bete, åter kommer tillsamman med en gammal kamrat. Inga ömhetsbetygelser kommo i fråga; de stirrade helt enkelt en kort stund på hvarandra och modern gick genast att se efter sin kanot. Vi hörde likväl genom York, att hon varit otröstlig öfver förlusten af Jemmy och hade sökt efter honom öfverallt, och trodde att han möjligen blifvit qvarlemnad, sedan han tagits om bord i båten. Qvinnorna fästade mycken uppmärksamhet vid Fuegia och voro mycket vänliga mot henne. Vi hade redan märkt att Jemmy nästan glömt sitt eget språk. Jag skulle tro att det knappast fans någon annan mensklig varelse med ett så litet