språkförråd, ty hans engelska var mycket bristfällig. Det var på en gång löjligt och ömkligt att höra honom tala till sin vilde bror på engelska och derefter med ett ”no sabe?” på spanska fråga honom, om han förstod honom eller icke.
Allting aflopp fredligt under de tre påföljande dagarne, hvarunder vi gräfde trädgårdarne och bygde hyddorna. Vi uppskattade antalet af infödingar till omkring hundratjugu. Qvinnorna arbetade dugtigt, medan männen ströko omkring hela långa dagen och gåfvo akt på oss. De bådo om allt, hvad de sågo och stulo allt hvad de kunde komma öfver. De voro förtjuste öfver våra dansar och sånger och voro synnerligen roade af att se när vi tvättade oss i en förbiflytande bäck; eljest fästade de icke synnerlig uppmärksamhet vid någonting, icke en gång vid våra båtar. Af allt hvad York såg under sin frånvaro hemifrån, tycktes ingenting hafva förvånat honom så mycket, som anblicken af en struts vid Maldonado; ty han kom springande andfådd af förvåning till mr. Bynoe, med hvilken han var ute och gick: ”Åh mr. Bynoe! åh, fågel alldeles samma som häst”. Så mycket än vår hvita hud förvånade vildarne, så gjorde enligt mr. Lows utsago en neger, hvilken var kock på ett skälfångarfartyg, det i ännu högre grad; ty den stackars karlen öfverfölls med skrän och hojtningar, så att han aldrig mer ville gå i land. Allting fortgick så lugnt, att några af officerarne och jag gjorde långa fotvandringar till de omgifvande höjderna och skogarne. Men den 27:e försvunno plötsligt alla qvinnor och barn. Vi voro alla oroliga häröfver, då hvarken York eller Jemmy kunde förklara orsaken. Några trodde att de hade blifvit skrämda, af att vi aftonen förut hade rengjort och aflossat våra bössor; andra åter att det var till följe deraf, att en gammal vilde blifvit så uppbragdt, att han helt kallt spottat skildtvakten i ansigtet, när han af denne tillsades att hålla sig på längre afstånd, och derefter genom de åtbörder, som han utförde öfver en sofvande eldsländare, tydligt visat, såsom man sade, att han skulle ha lust att sönderskära och uppäta karlen. Kapten Fitz Roy ansåg det derföre rådligast för oss att tillbringa natten i en bugt, som låg en half mil längre bort, för att undvika möjligheten af en sammanstötning, hvilken skulle haft en olycklig utgång för så många vildar. Matthews beslöt med sin vanliga lugna fasthet, som var så anmärkningsvärd hos en person, hvilken efter hvad det tycktes egde ringa karaktersstyrka, att stanna hos eldsländarne, hvilka ej hyste någon oro för sig sjelfva; och sålunda lemnade vi dem för att upplefva sin första grufliga natt.
