Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1834.]201
nytt besök till nybygget.

Sista dagen i februari månad påföljande året 1834 ankrade Beagle i en liten vacker bugt vid östra inloppet till Beagle-kanalen, hvarvid kapten Fitz Roy beslöt sig för det djerfva och, som det visade sig, lyckade försöket, att arbeta sig fram emot de vestliga vindarne på samma väg, som han hade följt i båtarne till nybygget vid Wullya. Vi sågo icke till många infödingar, förr än vi voro vid Ponsonby-sundet, då vi följdes af tio till tolf kanoter. Vildarne förstodo alls icke meningen med vår kryssning och i stället för att möta oss vid hvarje vändning, försökte de förgäfves att följa oss i vårt zickzacklopp. Det var roligt att finna, hvilken skilnad den omständigheten att vara fullkomligt öfverlägsen i styrka åstadkom i intresset att skåda dessa vildar. Medan vi voro på vår båtresa, kom jag att hata blotta ljudet af deras röster, så mycket omak gjorde de oss. Det första och sista ordet var ”jammerskuner”. När vi styrde in i någon liten trygg bugt, skådade vi omkring oss och trodde oss skola få tillbringa en lugn natt, då det förhatliga ordet ”jammerskuner” gällt ljöd emot oss från någon dyster vrå och derefter uppsteg den lilla signalröken, för att vidt och bredt förkunna nyheten. Då vi lemnade något ställe, brukade vi säga till hvarandra ”Himlen vare tack, att vi slutligen blifvit qvitt dessa uslingar!” då ännu en gång ett svagt hallo från någon allsvåldig röst hördes på ett förvånande afstånd och nådde våra öron, så att vi tydligt kunde urskilja ”jammerskuner”. Men nu, ju flera eldsländare, dess lustigare, och ett rätt lustigt göra var det. Båda parterna skrattade, och sågo undrande på hvarandra, hvarvid vi ömkade dem, som gåfvo oss goda fiskar och krabbor i stället för trasor med mera dylikt, och de på bästa vis sökte begagna ett så godt tillfälle, då de funno folk nog dåraktiga, att utbyta sådana lysande prydnader för en god aftonmåltid. Det var högst roligt att se det oförstälda leende af belåtenhet på sitt svartmålade ansigte, hvarmed en ung qvinna med vassstrån hopband några bitar skarlakansfärgadt tyg kring sitt hufvud. Hennes man, som åtnjöt den i detta land temligen allmänna företrädesrättigheten att ega två hustrur, blef tydligen svartsjuk öfver all den uppmärksamhet, som visades hans unga hustru och efter en rådplägning med sina nakna skönheter, roddes han bort af dem.

Några eldsländare visade tydligen att de hade en riktig föreställning om byte. Jag gaf en person en stor spik (en mycket värdefull gåfva) utan att göra några tecken om att jag ville hafva någonting i stället, men han utvalde genast två fiskar och räckte upp dem på spetsen af sitt spjut. Om någon gåfva var bestämd för en kanot och den föll i en bredvid varande, gafs den ständigt åt rätte egaren. Den eldsländarpojke, som mr. Low hade om bord,