mantlar i fåfängt raseri. Slutligen flydde de, då de sågo, huru kulorna träffade träden, och vi lemnades i fred och ro. Under den förra resan voro eldsländarne här mycket besvärliga och för att skrämma dem kastades nattetid en raket öfver deras hyddor, hvilket hade åsyftad verkan; och en af officerarne berättade mig att det larm, som först uppstod, jemte hundarnes skällande, var högst löjligt i jemförelse med den djupa tystnad, som en eller par minuter efteråt blef rådande. Morgonen derpå såg man icke en enda eldsländare i trakten.
När Beagle var här i februari månad, begaf jag mig åstad en morgon klockan fyra för att bestiga det 2,600 fot höga Tarnberget, hvilket är den högsta punkten i den närmaste trakten. Vi foro i båt till foten af berget, men olyckligtvis icke till den bästa delen och började så vårt uppstigande. Skogen börjar vid högvattensgränsen och under de två första timmarne uppgaf jag allt hopp att någonsin hinna toppen; ty så tät var skogen, att jag oupphörligt måste se på kompassen, emedan hvarje landkänning var fullkomligt bortskymd, ehuru jag var i en bergstrakt. I de djupa klyftorna öfvergick förödelsens dödslika skådeplats all beskrifning. Utanför blåste det storm, men i dessa fördjupningar rörde icke ens en vindflägt bladen på de högsta träden. Så mörkt, kallt och vått var det öfverallt, att icke ens svampar, mossor eller ormbunkar kunde trifvas. I dalarne var det knappast möjligt att krypa framåt, till den grad voro de barrikaderade medelst stora multnade stammar, som nedfallit åt alla håll. När man gick öfver dessa naturliga broar, hejdades ens lopp ofta genom att man sjönk ned till knäna i det murkna trävirket; när jag åter ville stödja mig mot ett som det tycktes fast träd, så spratt jag till då jag fann en massa förmultnad ved färdig att störta vid minsta vidrörande. Vi befunno oss slutligen bland dvergträden och uppnådde då snart den nakna kammen, som förde oss till spetsen. Här hade vi en utsigt, som var utmärkande för Eldslandet: oregelbundna bergskedjor, hvilka voro fläckade med snöplättar, djupa gulgröna dalar och hafsvikar, som i många riktningar skuro in i landet. Den starka blåsten var genomträngande kall och luften nästan töcknig, så att vi icke länge stannade på bergstoppen. Vårt nedstigande var icke fullt så mödosamt som uppstigandet; ty kroppens tyngd tvang sig en väg, och så ofta man halkade eller föll, skedde det åt rätta leden.
Jag har redan omtalat de ständigt gröna skogarnes dystra och mörka utseende[1], i hvilka växa två eller tre arter med
- ↑ Kapten Fitz Roy säger mig, att i april (som svarar mot vår oktober) förändra bladen på de träd, som växa vid bergens fot, sin färg, men icke de, som finnas högre upp. Jag påminner mig hafva läst om några iakttagelser, som visa att i England bladen affalla tidigare under en varm och vacker höst, än under en sen och kall; och då färgförändringen här fördröjes i de högre och derföre kallare lägena, måste detta bero på någon allmän vegetationslag. Träden i Eldslandet fälla aldrig fullkomligt sina blad under någon del af året.
