Den 1 juni. — Vi ankrade i den präktiga viken vid Port Famine. Vintern hade redan inträdt och jag såg aldrig en kulnare utsigt; de mörka, af snö fläckiga skogarne kunde endast otydligt skönjas genom en af duggregn disig luftkrets. Vi hade dock den lyckan att få två vackra dagar. Under en af dessa erbjöd det aflägsna, 7,000 fot höga berget Sarmiento, en högst ståtlig anblick. Jag förvånades ofta i Eldslandets landskap af den skenbart obetydliga höjden hos verkligen höga herg; men jag misstänker att detta beror på en orsak, som i början icke skulle falla en in, nämligen att hela bergmassan, från toppen till vattenytan, vanligen är helt och hållet i sigte. Jag påminner mig att jag sett ett berg, först från Beagle-kanalen, der hela sluttningen från toppen till foten kunde ses i sin helhet och sedan från Ponsonby-sundet, bakom åtskilliga efter hvarandra följande kammar, och det var märkligt, att i det senare fallet se huru berget vann i höjd, allt efter som hvarje ny ås lemnade en ny måttstock att bedöma afståndet.
Innan vi uppnådde Port Famine, sågo vi två karlar, som sprungo långs med stranden och ropade åt fartyget. En båt skickades efter dem, hvarvid visade sig att de voro två sjömän, som hade rymt från ett skälfångarfartyg och slutit sig till patagonierna, hvilka hade behandlat dem med sin vanliga oegennyttiga gästfrihet. Af en tillfällighet hade de kommit från sitt sällskap och voro nu på väg till Port Famine i hopp att finna något fartyg. Helt säkert voro de ena ovärdiga landstrykare; men också såg jag aldrig några med ett eländigare utseende. De hade lefvat några dagar på musslor och bär, och deras trasiga kläder hade blifvit uppbrända emedan de sofvit för nära elden. De hade dag och natt utan skydd varit utsatta för de senaste oupphörliga stormarne med regn, snöslagg och snö, och likväl befunno de sig vid god helsa.
Under vårt vistande vid Port Famine kommo eldsländarne två gånger och plågade oss. Emedan det fans många instrumenter, mycket kläder och menniskor i land, ansåg man det nödvändigt att skrämma bort dem. Först aflossades några grofva kanoner, medan de ännu voro långt borta. Det var högst löjligt att genom en kikare betrakta indianerna, huru de, så ofta som en kula slog ned i vattnet togo upp stenar och liksom till en djerf utmaning kasta dem mot fartyget, ehuru detta var en fjerdingsväg borta! En båt skickades derefter med befallning att skjuta några bösskott utan att skada dem. Vildarne gömde sig bakom träden, och för hvar salfva afsköto de sina pilar; men ingen af dessa nådde båten och officern skrattade, i det han pekade på dem. Detta gjorde vildarne ursinniga af vrede, så att de skakade sina
