Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
210[kap. xi.
magelhaens sund. — sydkusternas klimat.

Såsom man kunde hafva väntat sig af beskaffenheten af detta lands luftstreck och växtverld, är dess fauna mycket fattig. Af däggdjur finnas, utom hvalar och skälar, en flädermus, ett slags råtta (Rheitrodon chinchilloides), två verkliga råttarter, en Ctenomys, beslägtad med eller samma art som tucutucon, två räfvar (Canis magellanicus och C. Azaræ), en hafsutter, guanacon och en hjort. Flertalet af dessa arter bebo endast de mera torra, ödsliga delarne af landet och hjortarten har man aldrig sett söder om Magelhaens sund. Då man ser, huru på ömse sidor om sundet äfvensom på några kringliggande öar, klintarne, hvilka bestå af lös sandsten, lera och grus, i allmänhet svara emot hvarandra, så blir man starkt frestad att antaga, det landet en gång hängde ihop och sålunda tillät så späda och svaga djur, som tucutucon och rheitrodon att komma öfver. Motsvarigheten hos klintarne är likväl långt ifrån att bevisa något forntida samband, emedan dylika klintar vanligen bildas till följe af genomskärningen af sluttande aflagringar, hvilka före landets höjning hopat sig vid de dåvarande stränderna. Likväl är det ett märkvärdigt sammanträffande, att af de två stora öar, hvilka genom Beagle-kanalen afskurits från det öfriga Eldslandet, den ena har klintar, som bestå af ett ämne, hvilket kan kallas lagradt alluvium, som ligga midt emot liknande på motsatta sidan af kanalen, under det att den andra ön uteslutande innefattas af kristallinska bergarter af urgammal bildning. På den förra, kallad Navarin-ön, finnas både räfvar och guanacos, men på den senare kan jag på Jemmy Buttons utsago försäkra, att intetdera af dessa djur förekommer, ehuru öarna äro af fullkomligt lika beskaffenhet och skiljas endast af en kanal, som är blott en knapp tolftedels mil bred.

De dystra skogarne bebos af få fåglar. Då och då får man höra det klagande lätet af en jätte-flugsnappare med hvit tofs (Myiobius albiceps), som håller sig dold i toppen af de högsta träden, och mera sällan det högljudda, sällsamma skriet af en svart hackspett, med vacker, skarlakansröd kam på hufvudet. En liten, mörkfärgad gärdsmyg (Scytalopus magellanicus) hoppar på ett smygande sätt bland den insnärjda massan af kullfallna och multnade stammar. Men en trädkrypare (Oxyurus tupinieri) är den vanligaste fågeln; och man råkar honom i bokskogarne, högt uppe och lågt nere, i de mörkaste, fuktigaste och mest ogenomträngliga klyftor. Denna lilla fågel tyckes likväl tvifvelsutan vara talrikare