Hoppa till innehållet

Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1834.]211
djurlif.

än han verkligen är, till följe af hans vana att med synbar nyfikenhet följa dem, som komma in i dessa tysta skogar, hvarvid han alltjemt låter höra ett sträft qvittrande, der han flaxar från träd till träd, på några få fot från vandrarens ansigte. Det är långt ifrån att han önskar sig den vanliga trädkryparens (Certhia familiaris) anspråkslösa gömställe; icke heller springer han liksom denne uppför trädstammarne, utan hoppar flitigt omkring, på en ärlas vis, och söker efter insekter på hvarje qvist och gren. I de öppnare trakterna förekomma tre eller fyra finkarter, en trast, en stare (eller Icterus) två Opetiorhyncher samt åtskilliga hökar och ugglor.

Ett utmärkande drag i detta lands fauna är frånvaron af alla slags reptilier, hvilket äfven är fallet på Falklands-öarne. Jag stöder detta påstående icke blott på min egen iakttagelse, utan jag hörde det af de spanska invånarne på det senare stället, och af Jemmy Button med afseende på Eldslandet. På stränderna af S:ta Cruz, på 50° sydlig bredd, såg jag en groda, och det är icke osannolikt att dessa djur, äfvensom ödlor, kunna finnas så långt i söder, som till Magelhaens sund, der landet bibehåller Patagoniens skaplynne; men inom Eldslandets fuktiga och kalla område förekommer ingen enda. Att luftstrecket icke skulle passa för sådana ordningar, som ödlor, kunde man väl vänta sig; men detta var icke så tydligt med afseende på grodorna.

Skalbaggar förekomma i mycket litet antal, och det dröjde länge innan jag kunde öfvertyga mig att ett land lika stort som Skottland, betäckt med växter och med omvexlande lägen, skulle vara så fattigt. De få arter, som jag fann, voro alparter (Harpalidæ och Heteromidæ) som lefde under stenar. De växtätande Chrysomeliderna, hvilka äro så utmärkande för tropikerna, saknas här nästan helt och hållet[1]. Jag såg mycket få flugor, fjärilar och bin, samt inga syrsor eller rätvingar. Jag fann några få vattenskalbaggar i vattenpussarne, men inga sötvattenssnäckor. Succinea tyckes i början vara ett undantag, men här måste man kalla henne en landsnäcka, ty hon lefver på det fuktiga gräset långt från vatten. Landsnäckor kunde endast samlas i samma alplika lägen, som skalbaggarne. Jag har ofvanföre framstält

  1. Jag tror att jag måste undantaga en alpinsk Haltica och en enda Melasoma-art. Mr. Waterhouse säger mig att af Harpalidæ finnes 8—9 arter, ehuru de flesta hafva mycket egendomlig form; af Heteromera 4 eller 5 arter; af Rhyncophoræ 6 eller 7; och en art i hvar och en af följande familjer: Staphylinidæ, Elateridæ, Cebrionidæ, Melolonthidæ. Arterna i de andra ordningarne äro ännu fåtaligare. I alla ordningar är individernas fåtal ännu märkligare än arternas. De flesta skalbaggarne hafva blifvit noggrant beskrifna af Waterhouse i ”Annals of Nat. Hist.”