Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1834.]237
guldgrufvor.

före första malningen, skulle tvifvelsutan mångdubbla värdet af guldmalmen. Det är eget att finna huru de små guldkornen, som ligga spridda och icke anfrätas, till slut samla sig till någon mängd. För någon tid sedan erhöllo några grufarbetare, som icke hade något arbete, tillåtelse att hopskrapa den lösa mullen kring huset och qvarnen och då de vaskade den sålunda hopsamlade jorden, vunno de guld till ett värde af etthundratjugu riksdaler. Detta är ett fullkomligt motstycke till hvad som eger rum i naturen. Berg undergå förvittring och bortsköljas och med dem de metallådror, som de innehålla. Den hårdaste klippa nötes till det finaste stoft, de oädla metallerna syrsättas och båda aflägsnas; men guld, platina och några andra äro nästan oförstörbara och då de till följe af sin tyngd sjunka till botten, blifva de qvarliggande. Sedan hela berg gått igenom denna malnings-process och blifvit vaskade medelst naturens hand, blir återstoden metallförande och menniskan finner det löna mödan att fullborda frånskiljningsarbetet.

Så dålig ofvananförda behandling af grufarbetarne än förefaller, gå de likväl med nöje in derpå; ty jordbruksarbetarnes ställning är vida sämre. Deras dagspenning är mindre och de lefva nästan uteslutande på bönor. Denna fattigdom måste hufvudsakligen bero på det feodal-lika system, enligt hvilket jorden brukas; ty jordegaren lemnar ett litet jordstycke åt arbetaren att bygga på och odla, och får till ersättning hvar dag hans arbete (eller ock en i stället lejd persons) så länge han lefver, och det utan någon dagspenning. Till dess en dylik arbetare får en fullvuxen son, som genom sitt arbete kan betala jordräntan, finnes ingen, som, med undantag af vissa dagar, kan sköta hans jordfläck. Till följe häraf är ytterlig fattigdom mycket vanlig bland de arbetande klasserna i detta land.

Det finnes några gamla indianska ruiner i denna trakt och jag såg en af dessa genomborrade stenar, hvilka Molina omtalar såsom allmänna på många ställen. De äro af flat, cirkelformig skapnad, fem till sex tum i diameter, med ett hål, som går midt genom medelpunkten. Man har vanligen antagit att de begagnades som klubbor, ehuru deras form alls icke tyckes väl lämpad för nämde ändamål. Burchell säger, att några sydafrikanska stammar gräfva upp rötter med tillhjelp af en käpp, som är spetsad i ena ändan och hvilkens kraft och tyngd ökas genom en rund sten med ett hål uti, i hvilket den andra ändan är fast inkilad. Det tyckes sannolikt, att Chiles indianer fordom nyttjade något dylikt groft åkerbruksredskap.

En dag fick jag besök af en tysk naturhistorisk samlare vid namn Renous och nästan på samma gång af en gammal spansk