(sannolikt från en äldre tertiärtid) hvaraf dessa öar bestå. När vi kommo till Lemuy hade vi mycken svårighet att finna något ställe att uppslå våra tält på, ty det var springflod och landet var skogbevuxet ända ned till vattenbrynet. Inom kort voro vi omgifna af en stor grupp af nästan fullblods-indianer. De voro mycket förvånade öfver vår ankomst och sade till hvarandra: ”Der ha vi skälet hvarför vi nyligen sett så många papegojor; cheucaun (en underlig rödbröstad liten fågel, som bebor den tjocka skogen och har ett mycket eget läte) har icke skrikit ’Akta er!’ för intet”. De blefvo snart ifriga att få byta. Pengar voro knappast värda någonting, men deras begär efter tobak var något alldeles utomordentligt. Näst tobak i värde kom indigo, derefter cayennepeppar, gamla kläder och krut. Den sistnämda artiklen begärdes af en mycket oskyldig anledning; ty hvarje socken har ett socken-gevär och krutet behöfdes för att lossa skott på deras helg- och högtidsdagar.
Folket lefver här hufvudsakligen på skaldjur och potäter. På vissa tider fånga de också i ”corrales”, eller inhägnader under vattnet, flera slags fisk, som qvarstanna på dybankarne, när ebben inträder. Somliga ega höns, får, getter, svin, hästar och hornboskap; och antydes deras mängd af den ordning, i hvilken jag uppräknat dem. Jag såg aldrig någon ting mera förbindligt och ödmjukt än dessa menniskors beteende. De började vanligen med att försäkra, att de voro fattiga indianer på platsen och icke spanjorer och att de voro i stort behof af tobak och andra öfverflödsartiklar. På Caylen, den sydligaste ön, köpte sjömännen för ett stycke tobak, vardt 12 öre, två höns, af hvilka den ena, sade indianen, hade skinn emellan tårna och befans vara en ståtlig and. Med några bomullnäsdukar, värda ett par riksdaler, köpte man sig tre stycken får och en stor knippa lök. Skeppsbåten låg på detta ställe till ankars ett stycke från stranden och då vi hyste någon farhåga för hans säkerhet för röfvare under natten, underrättade vår lots, mr. Douglas, distriktets ordningsman, att vi alltid utstälde skiltvakter med laddade gevär; och som dessa icke förstodo spanska, skulle de helt säkert skjuta de personer, hvilka de sågo närma sig i mörkret. Ordningsmannen erkände med mycken foglighet den fullkomliga lämpligheten af denna anordning och lofvade oss att ingen alls skulle gå ut ur sitt hus om natten.
Under de påföljande fyra dagarne fortforo vi att segla söderut. Landets utseende förblef i allmänhet detsamma, men det var mycket mindre tätt bebygdt. På den stora ön Tanqui fans knappast en enda uthuggen fläck och träden utsträckte på alla sidor sina grenar öfver hafsstranden. Jag såg en dag växa på
