Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
248[kap. xiii.
chiloe och chonos-öarne.

sandstensklipporna några mycket vackra stånd af Gunnera scabra, hvilken är snarlik en jättelik rabarber. Folket äter stjelkarne, hvilka äro syrliga, och garfva läder med rötterna, samt bereda en svart färg af dem. Bladen äro nästan kretsformiga, men djupt flikiga. Jag mätte ett som var nära åtta fot i tvärmått och således icke mindre än tjugufyra fot i omkrets! Stjelken är något mer än tre fot hög och då hvarje stånd utskjuter fyra eller fem af dessa ofantliga blad, gifva de tillsammans en mycket ståtlig anblick.

Den 6 december. — Vi uppnådde Caylen, som kallas ”kristenhetens ände”. Om morgonen stannade vi några minuter vid ett hus på norra sidan af Laylec, hvilket var den yttersta punkten af den sydamerikanska kristenheten och en bra eländig koja var det. Breddgraden är 43° 10', hvilket är 2 grader sydligare än Rio Negro på atlantiska kusten. Dessa ytterst boende kristne voro mycket fattiga, och de tigde något tobak, i det de vädjade till sin belägenhet. Såsom ett bevis på dessa indianers fattigdom, kan jag omnämna, att vi kort förut hade mött en man, som hade rest tre och en half dag till fots och måste använda lika många på återresan, endast för att få värdet för en liten yxa och några fiskar. Huru svårt måste det icke vara att köpa den ringaste sak, när man måste göra sig ett sådant besvär, för att få en så liten skuld betald!

Om qvällen anlände vi till ön San Pedro, der vi funno Beagle till ankar. Då vi seglade om udden, landstego två af officerarne, för att taga en följd af vinklar med teodoliten, hvarvid en räf (Canis fulvipes), en art som säges vara egen för ön och är mycket sällsynt samt dittills varit okänd, satt på klipporna, och var så djupt försänkt i att gifva akt på officerarnes arbete, att jag genom att helt sakta gå fram bakom honom, blef i tillfälle att döda honom med ett slag i hufvudet af min geologiska hammare. Denna räf, mera nyfiken eller mera vetenskaplig, men mindre försigtig än flertalet af sina bröder, står nu uppstoppad i Zoologiska Sällskapets museum.

Vi stannade tre dagar i denna hamn, hvarunder kapten Fitz Roy ena dagen försökte att med en trupp bestiga San Pedros topp. Skogarne hade här ett helt annat utseende, än på norra sidan af ön; och då bergarten bestod af glimmerskiffer, så fans ingen strand, utan de branta sidorna döko rakt under vattnet. Landskapet liknade följaktligen mera Eldslandet än Chiloe. Vi försökte likväl förgäfves att uppnå spetsen; ty skogen var så ogenomtränglig, att den som icke har sett det, icke kan föreställa sig en så hopgyttrad massa af multnande och förmultnade stammar. Jag kan försäkra att våra fötter ofta under mer än hela tio minuter aldrig