Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18[kap. ii.
rio de janeiro.

frihetskärleken; hos en stackars negrinna är det en blott djurisk halsstarrighet. Vi fortsatte vår ridt i några timmar. Under den sista milen var vägen svår och gick genom en öde vildmark af moras och träsk. Utsigten var vid månens dunkla sken ytterst ödslig. Några eldflugor sväfvade förbi oss och den ensliga snäppan utstötte, då hon flög upp, sitt klagande skri. Hafvets aflägsna och dofva brus afbröt knappast nattens tystnad.

Den 9 april. — Vi lemnade vårt eländiga nattqvarter före soluppgången. Vägen gick öfver en smal sandslätt, som låg mellan hafvet och de inre saltkrikorna. Mängden af vackra, fiskfångande fåglar, såsom hägrar och tranor, och de saftiga växterna, som antogo de mest fantastiska gestalter, gåfvo landskapet ett intresse, som det eljest icke skulle hafva egt. De få och mariga träden voro fulla med snyltväxter, bland hvilka några orkiders skönhet och utsökta vällukt voro det beundransvärdaste. Efter solens uppgång blef dagen ofantligt het och återspeglingen af solljuset och hettan från den hvita sanden var mycket besvärande. Vi åto middag i Mandetiba. Termometern visade nära 29° i skuggan. Den vackra utsigten af de aflägsna, skogbeklädda bergen, som återspeglades i en vidsträckt laguns fullkomligt lugna vatten, riktigt vederqvickte oss. Då ”vendan” här var mycket god och jag har den angenäma, ehuru sällsynta hågkomsten af en förträfflig middag, vill jag vara tacksam och med detsamma beskrifva den såsom en typ för sitt slag. Dessa hus äro ofta stora och bygda af grofva, upprättstående pålar, med mellanflätade grenar och sedan beslagna med murbruk. De hafva sällan golf och aldrig glas i fönsterna, men äro vanligen temligen väl täckta. Öfverallt är framsidan öppen, bildande ett slags veranda, der bord och bänkar finnas uppstälda. Sofrummen stöta intill på hvardera sidan och här kan den resande sofva så beqvämt som det är möjligt på en träbritsch belagd med en tunn halmmatta. ”Vendan” står på en stallgård, der hästarne fodras. Det första vi vid framkomsten brukade göra, var att sadla af hästarne och gifva dem deras majs och derefter att med en djup bugning bedja ”senhôr” vara af den godheten gifva oss något att äta. ”Hvad I behagen, mine herrar” var hans vanliga svar. De första gångerna tackade jag fåvitskt nog försynen, som hade fört oss till en sådan hedersman, men då samtalet fortsattes, blef förhållandet vanligen bedröfligt. ”Var så god och låt oss få någon fisk”. — ”Ack nej, herre!” — ”Nå soppa då?” — ”Nej, herre”. — ”Än bröd då?” — ”Ack nej, herre!” — ”Något torkadt kött då?” — ”Ack nej, herre”. — Om vi hade god tur kunde vi efter ett par timmars väntan få höns, ris och farinha. Det hände ej sällan att vi voro tvungna