hafsutter är mycket allmän. Detta djur lefver icke uteslutande på fisk, utan föder sig äfven, liksom skälarne, af en liten röd krabba, hvilken i stim simmar nära vattenytan. Mr. Bynoe såg på Eldslandet en, som åt en bläckfisk och i Lows hamn dödades en annan, som höll på att släpa en stor Voluta till sitt hål. På ett ställe fångade jag i en fälla en egendomlig liten råtta (M. brachyotis), hvilken tycktes vara allmän på flera af småöarne, ehuru chiloterna i Lows hamn sade att den icke fans på alla. Hvilken rad af på hvarandra följande förändringar[1], eller hvilken förändring i landets höjd öfver hafvet, måste icke hafva föregått, för att på detta vis utbreda dessa små djur öfver denna splittrade grupp!
Öfverallt på Chiloe och Chonos förekomma två mycket besynnerliga fåglar, hvilka äro beslägtade med och ersätta mellersta Chiles turco och tapacolo. Den ena kallas af infödingarne Cheucau (Pteroptochus rubecula). Han vistas på de mörkaste och ensligaste ställen i de fuktigaste skogarne. Ehuru hans läte stundom kan höras tätt bredvid, så får man ändock icke sigte på honom, fast man spanar aldrig så noga; men en annan gång åter, om man står orörlig, så nalkas den lilla rödbröstade fågeln på det mest förtroliga vis på ett par fots afstånd. Han hoppar derefter med sin lilla upplyftade stjert flinkt omkring bland de hopgyttrade massorna af multnade rör och grenar. Chiloterna betrakta cheucau med vidskeplig fruktan till följe af hans underliga och olikartade läten. Han har tre mycket olika slags läten. Ett kallas ”chiduco” och är ett godt förebud; ett annat ”huitreu” hvilket är ytterst ogynsamt och ett tredje, som jag har glömt. Men benämningarne äro lämpade efter lätena och infödingarne ledas i vissa fall helt och hållet af dem. Chiloterna hafva i sanning valt ett högst komiskt litet djur till sin profet. En närstående art, men något större, kallas af infödingarne ”guid-guid” (Pteroptochus Tarnii) och af engelsmännen för den skällande fågeln. Det senare namnet är mycket passande, ty jag trotsar hvem som helst att strax han får höra honom, tro annat än att det är en liten hund, som skäller någonstädes i skogen. Alldeles som med cheucau, kan man stundom äfven i fråga om denna fågel höra hans läte tätt bredvid sig, utan att lyckas utspana hvar han håller till eller, genom att slå i buskarne, få honom att flyga upp. Ibland framkommer han likväl helt nära utan någon rädsla. Hans sätt att skaffa sig födan och andra lefnadsvanor likna mycket cheucaus.
- ↑ Man säger att somliga roffåglar föra sitt byte lefvande till sina bon. Om så är, torde väl under århundradens lopp en eller annan råtta undfly fågelungarne. Någon dylik medverkande orsak måste man tänka sig, för att förklara fördelningen af de smärre gnagarne på öar, som icke ligga hvarandra mycket nära.
