Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
266[kap. xiv.
chiloe och concepcion. — stark jordbäfning.

tyckes mig obetydligt skilja sig från de andra stammarnes, som jag förut hade sett. Uttrycket var vanligen allvarsamt, ja till och med strängt och egde mycken uttrycksfullhet, hvilket kunde tagas antingen för ärlig rättframhet eller stolt beslutsamhet. Det långa svarta håret, de allvarliga och fårade anletsdragen och den mörka hyn, erinrade mig om gamla porträtter af Jakob den förste. Under vägen sågo vi intet af den ödmjuka höflighet, som var rådande på Chiloe. Några sade sitt ”mari-mari” (god morgon) med beredvillighet, men de flesta tycktes icke vara benägna att göra någon helsning. Detta oberoende sätt är sannolikt en följd af deras långa krig och de många segrar, som de allena bland alla amerikanska stammar hafva vunnit öfver spanjorerna.

Jag tillbragte aftonen mycket angenämt i samtal med presten. Han var ytterst vänlig och gästfri och då han kom från Sant Jago, hade han kunnat omgifva sig med några beqvämligheter. Emedan han var en person, som åtnjutit någon uppfostran, beklagade han sig bittert öfver den fullkomliga bristen på umgänge. Utan något synnerligt religiöst nit, utan någon sysselsättning, något sträfvande, huru alldeles förspildt måste icke denna mans lif bli! Följande dagen råkade vi på vår återfärd sju indianer med ett mycket vildt utseende, af hvilka några voro kaziker, som just nu af chilenska styrelsen hade erhållit sin årliga lilla sold, derföre att de länge förblifvit trogna. De voro ståtliga karlar och redo i rad efter hvarandra med ytterst dystra anleten. En gammal kazik, som red i spetsen för dem, hade förmodligen varit i högre grad drucken än de öfriga, ty han tycktes vara både ytterst allvarsam och högst misslynt. Kort förut slöto sig till oss två indianer, hvilka reste från en aflägsen missionsplats till Valdivia med anledning af en rättegång. Den ene var en godlynt gubbe, men till följe af sitt skägglösa, skrynkiga ansigte såg han mera ut som en gammal qvinna, än som en karl. Jag gaf dem begge ofta cigarrer och ehuru de gerna emottogo dem och som jag tror voro tacksamma, var det med knapp nöd, att de ville nedlåta sig att tacka för dem. En chilotare skulle hafva aftagit sin hatt och sagt sitt ”Dios le page” (Gud löne er det). Resan var mycket besvärlig både till följe af vägarnes dåliga beskaffenhet och mängden af stora kullfallna träd, hvilka det var nödvändigt att antingen hoppa öfver eller undvika genom långa omvägar. Vi tillbragte natten på vägen och följande morgon framkommo vi till Valdivia, hvarifrån jag begaf mig om bord.

Några dagar derefter rodde jag öfver viken med några officerare och landade vid ett fäste kalladt Niebla. Bygnaderna voro i ett mycket förfallet skick och kanonlavetterna alldeles murkna. Mr. Wickham anmärkte till befälhafvande officeren, att de säkert