skulle falla sönder om ett skott aflossades. Den stackars karlen, som försökte hålla god min i elakt spel, svarade allvarsamt: ”Nej, jag kan försäkra min herre, att de skulle tåla två skott”. Det måste hafva varit spanjorernas mening att göra detta fäste ointagligt. Midt på borggården ligger nu ett litet berg af murbruk, som i hårdhet täflar med klippan, hvarpå det blifvit lagdt. Det fördes från Chile och kostade 25,000 riksdaler. Revolutionens utbrott hindrade det att användas till något gagn och nu ligger det qvar, som ett minne af Spaniens gångna storhet.
Jag önskade fara till ett hus, som låg omkring en fjerdingsväg inåt landet, men min vägvisare sade att det var alldeles omöjligt, att i rak linie framtränga genom skogen. Han erbjöd sig emellertid att föra mig genaste vägen genom att följa föga trampade kreatursstigar. Emellertid upptog vandringen ej mindre än tre timmar! Denne man användes till att söka efter hornboskap, som kommit vilse, och så väl han än måste känna skogarne, var det likväl icke länge sedan han gick vilse under två dagars tid, utan att hafva någonting att äta. Dessa sakförhållanden gifva en god föreställning om svårigheten att taga sig fram i dessa länders skogar. Jag gjorde mig ofta den frågan, huru länge finnes ännu något spår qvar af ett kullfallet träd? Denne man visade mig ett, som ett sällskap flyktiga rojalister hade nedhuggit för fjorton år sedan, och om jag tar detta som en ledning för mitt omdöme, skulle jag tro, att en stock af halfannan fots tvärmått på trettio år skulle förvandlas till en mullhög.
Den 20 februari. — Denna dag har varit minnesvärd i Valdivias årsböcker för det svåraste jordskalf, som de äldsta invånare kunna erinra sig. Jag var händelsevis i land och hade lagt mig ned i skogen för att hvila. Det kom plötsligt och räckte i två minuter, men tiden föreföll mycket längre. Markens gungning kändes mycket väl. Min följeslagare och jag tyckte att de vågformiga rörelserna kommo rakt österifrån, då deremot andra tyckte att de utgingo från sydvest. Detta visar huru svårt det stundom är att märka dallringarnes riktning. Man kunde utan svårighet stå upprätt, men gungningen gjorde mig nästan yr i hufvudet. Det var snarlikt ett fartygs rörelse i en svag dyning från tvenne håll, eller ännu snarlikare den man känner, när man åker skridsko öfver tunn is, hvilken bugtar sig under den åkandes tyngd.
En jordbäfning förstör med ens våra äldsta föreställningar; jorden, sjelfva fasthetens sinnebild, har rört sig under våra fötter, såsom en tunn skorpa hvilande på ett flytande ämne; en enda sekund har varit nog att hos oss bilda en underlig föreställning om otrygghet, hvilken flera timmars begrundning icke skulle hafva
