Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
272[kap. xiv.
chiloe och concepcion. — stark jordbäfning.

och gaf ifrån sig en högst obehaglig svafvelaktig lukt. Dessa senare omständigheter iakttogos äfven i Valparaiso-viken under jordbäfningen år 1822 och jag tror, att man kan förklara dem deraf, att den i förruttnelse stadda organiska ämnen innehållande gyttjan på hafsbottnen blifvit upprörd. I Callao-bugten märkte jag på en lugn dag, att när fartyget släpade sin kabel på bottnen, utmärktes dess väg af en rad med bubblor. Det lägre folket i Talcahuano trodde, att jordbäfningen förorsakades af några gamla indianska qvinnor, hvilka två år förut hade tillstoppat vulkanen Antuco, emedan de ansett sig förorättade. Denna enfaldiga tro är märklig, emedan den visar att erfarenheten bragt dem till insigt om, att ett samband eger rum emellan vulkanernas hämmade verksamhet och jordbäfningar, ehuru det blef nödvändigt att taga sin tillflykt till hexeri, der deras kunskap om orsak och verkan svek dem; och detta var i fråga om tilltäppandet af den vulkaniska öppningen. I detta särskilta fall är denna tro så mycket märkligare, som enligt kapten Fitz Roy, anledning finnes till det antagandet, att Antuco alls icke var i verksamhet.

Staden Concepcion var bygd på det vanliga spanska viset, med alla gatorna gående i räta vinklar mot hvarandra, hvarvid den ena raden gick sydvest till syd och den andra nordvest till nord. De murar, som gingo i den förra riktningen stodo äfven mycket bättre, än de som lågo i den senare; ty de flesta tegelstensmurarne lågo kullkastade mot nordost. Begge dessa omständigheter öfverensstämma fullkomligt med den allmänna föreställningen, att jordstötarne kommo från sydvest, från hvilket håll man också hörde underjordiskt dån; ty det är tydligt att de murar, som gingo i sydvest och nordost och hvilka hade sina ändpunkter mot det väderstreck, hvarifrån rörelsen kom, skulle vara mindre utsatta, för att falla, än de murar, hvilka gingo i nordvestlig och sydostlig riktning, och sålunda måste utefter hela sin längd hafva blifvit i samma ögonblick kastade ur sitt jemvigtsläge; ty då rörelsen kom från sydvest, måste den hafva utsträckt sig i nordvestliga och sydostliga vågor, när de gingo under grundvalarne. Man kan förtydliga detta, om man ställer böcker på kant på en matta och derpå, såsom Michell föreslagit, efterhärmar en jordbäfnings vågrörelser. Man skall då finna att de falla mer eller mindre hastigt allt efter som den riktning, i hvilken de blifvit stälda, sammanfaller med våglinien. Remnorna i marken utsträckte sig vanligen, ehuru icke likformigt, i en sydostlig och nordvestlig riktning och motsvarade således våglinierna eller linierna för den förnämsta böjningen. Om man nu sammanhåller alla dessa omständigheter, hvilka så tydligt peka mot sydvest såsom hufvudhärden för rörelsen,