och ehuru termometern stod på + 18° frös jag rätt mycket. Så snart som regnet upphörde, var det eget att se den utomordentligt starka afdunstning, som började öfver skogen, i hela dess vidd. På hundra fots höjd voro kullarne inhöljda i en tät, hvit ånga, hvilken såsom rökpelare uppsteg från de tätbevuxnaste delarne och särdeles från dalarne. Jag varseblef denna företeelse vid flera tillfällen, och antager att den berodde på de af solstrålarne förut upphettade bladkronornas stora yta.
Medan jag vistades på detta gods, var jag nära deran att blifva ögonvittne till en af dessa rysliga handlingar, som endast kunna ega rum i ett slafegande land. Till följe af en tvist och en rättegång, var egaren i begrepp att taga alla qvinnor och barn från de manliga slafvarne och sälja dem hvar för sig på offentlig auktion i Rio. Egennyttan och icke någon känsla af medlidande hindrade utförandet af denna handling. Jag tror verkligen icke att egaren någonsin kommit att tänka på omenskligheten af att sålunda skilja trettio familjer, som hade lefvat tillsammans i många år. Jag vill likväl gå i god för, att han i mensklighet och godsinthet stod högre än flertalet menniskor. Man kan verkligen säga, att det icke gifves någon gräns för egennyttans och den sjelfviska vanans blindhet. Jag vill omtala en obetydlig tilldragelse, som då för för tillfället gjort ett starkare intryck på mig, än berättelsen om någon grymhet. Jag satte öfver i en färjbåt med en neger, som var ovanligt dum. Då jag försökte att få honom att begripa, talade jag högt och gjorde tecken, hvarvid jag förde min hand nära hans ansigte. Jag gissar han trodde att jag var uppretad och ville slå honom; ty han sänkte genast sina händer med en förfärad uppsyn och halft tillslutna ögon. Jag skall aldrig glömma den öfverraskning, afsky och blygsel jag erfor, då jag såg en stor och kraftfull karl rädas för att ens afvärja ett slag, hvilket såsom han trodde, var riktadt mot hans ansigte. Denne man hade råkat i ett förnedringstillstånd, som var lägre än det mest hjelplösa djurs slafveri.
Den 18 april. — På återfärden tillbragte vi två dagar vid Socêgo och jag använde dem till att fånga insekter i skogen. De flesta träden äro, fastän mycket höga, icke mer än 3 eller 4 fot i omkrets. Det finnes naturligtvis några få af vida större omfång. Senhôr Manuel höll då på att förfärdiga en 70 fot lång kanot, som erhållits af en enda stam, hvilken ursprungligen hade varit 110 fot lång och af betydlig tjocklek. Motsatsen af palmer, som växa bland de vanliga greniga trädslagen, förfelar aldrig att gifva landskapet en tropisk prägel. Här voro skogarne prydda med kålpalmen, som är en af de skönaste i sin familj. Med en
