som voro fulla med små kulor af metallisk koppar; men oaktadt sådana fördelar lyckades grufbolagen, såsom väl bekant, att förlora ofantliga summor. De flesta förvaltarnes och aktieegarnes dårskap steg till vanvett: adertontusen riksdaler om året utfästades i några fall, för att gifva kalaser åt de chilenska embetsmännen; boksamlingar med väl inbundna geologiska arbeten; grufarbetare, som hitskaffades för särskilta metaller, såsom tenn, hvilka icke finnas i Chile; kontrakter att förse arbetarne med mjölk i trakter, der inga kor funnos; maskinerier, der man omöjligen kunde begagna dem; och hundra dylika tillställningar buro vittne om vår dårskap och tjena ännu infödingarne till förlustelse. Det kan dock icke betviflas, att samma kapital väl användt skulle i dessa grufvor hafva lemnat en ofantlig afkastning; en pålitlig disponent, en praktisk bergsman och markscheidare skulle ha varit allt som behöfts.
Kapten Head har beskrifvit de förvånansvärda bördor, som ”apirerna”, lika verkliga lastdjur, bära upp från de djupaste grufvorna. Jag tillstår, att jag ansåg berättelsen öfverdrifven, så att jag gerna begagnade tillfället att väga en af dessa bördor, hvilken jag utvalde på höft. Jag behöfde använda betydlig ansträngning, för att lyfta den från marken, när jag stod rakt öfver den. Bördan ansågs icke ha sin fulla vigt, när den befans vara 197 marker. Apiren hade burit den etthundratjugu alnar i lodrät höjd, en del af vägen på en brant gång, men största delen uppför bjelkar med inhuggna hak. Till följe af de allmänna anordningarne får apiren icke stanna för att hemta andan, såvida icke grufvan är sexhundra fot djup. I medeltal anses bördan gå till mer än 200 marker, och man har försäkrat mig att en börda på 300 marker försöksvis hade förts upp från den djupaste grufvan. På den tiden buro apirerna upp den vanliga bördan tolf gånger om dagen; det vill säga 2,400 marker från etthundratjugu alnars djup; och på mellantiderna voro de sysselsatta med att sönderslå och utplocka malmen.
Om man frånräknar olyckshändelser, så äro dessa menniskor friska och se ut att vara vid gladt mod. Deras kropp är icke mycket muskelstark. De äta kött knappast en gång i veckan och aldrig oftare, och då endast det torra hårda charquit. Ehuru jag visste att deras arbete var frivilligt, så var det likväl riktigt upprörande att se det tillstånd hvari de nådde gruföppningen, med kroppen framåtlutad, armarne stödjande sig på stegen, benen böjda, musklerna skälfvande, svetten strömmande från deras ansigte ned öfver bröstet, näsborrarne utspända, mungiporna häftigt tillbakadragna och utandningen flåsande. Så ofta de draga andan yttra de ett läte likt ”aj-aj”, hvilket slutar med ett ljud, som uppkommer djupt i bröstet, men är gällt, lik tonen från en pipa. Sedan
